Det känns underligt, men allting känns positivt just nu - det känns som att den negativa trenden har vänt! Igårkväll var det den dipp, och imorse lika så, men nu har det hänt något! Jag sitter, som vanligt numera, på mammas jobb. Sysselsättningen växlar mellan skolarbete och eget arbete för Vetenskapsrådersräkning, och det går bra, jag känner att jag kan ta tillvara på tiden på ett bra sätt! Allderles nyss kom personalansvarige in hit. Mor är på möte, så hon och jag satt och pratade en bra stund. Hon var så positiv och peppande när jag berättade om allt med universitetet och SLU och valet dit och everything, det var precis vad jag behövde!

Imorse fick jag även ett mail som fick mig att gråta glädjetårar; jag står på tur för en hundvalp! Vi har letat med ljus och lykta efter en lagottovalp ett bra tag nu, och de få vi hittat har varit halvtingade, funnits långt bort åt fanders och varit hanhundar. Jag vill helt ha en tik, men med tiden har jag börjat inse fakta och vant tanken vid en hane. Mailet jag fick i morse talade om att en kvinna i Halland fått ett återbud på sin tikvalp, en valp som jag föll pladask för redan när jag satt i början och läste annonser och på kennelsidor. Hon var den först jag kände för på riktigt, och nu ska vi åka och titta på henne - och vi står näst på tur om vi bestämmer oss! Troligitvis åker vi imorgon kväll och blir borta över natten - det är ju en bit. Egentligen är hon leveransklar på söndag, men det blir lite väl mycket fram och tillbaka tycker mor, så jag får vänta till valborg iallafall. Jag har varit lite ängsling inför det här steget, att verkligen skaffa hund - det är stort! Nu känns det dock helt rätt! Nu när jag kan se hunden framför mig, när vi bestämt att vi ska åka, och mycket efter all positiv respons från min omgivning, inte mins personalansvarige här! Åh, jag bara längtar så!

Jag kunde inte hålla mig, ni måste få se henne! Det är den lilla rödbruna tösen - namnförslag tack?!

Yes, det är nu det ska ske; ansökan till universitetet. En timme och en kvart kvar, och servern är tokdöd. Tur för mig att jag gjorde en ansökan igår, men jag vill in igen, lägga till reservval, kontrollera och checka så aatt allt fungerar som det ska. Tänk om jag inte kommer in. Då dör jag nog. Sidan totalvägrar och jag börjar känna mig smått panikslagen. Mamma lugnar och säger att jag kommer in på något av de valen jag har, sju stycken fyllde jag i tror jag? Men tänk om. Jag har ju fler val som jag kan tänka mig, absolut kan tänka mig.

Vi var i skolan idag, mamma och jag, och pratademed massor av lärare. Alla är så snälla och förstående, både mor och jag satt i tårar till slut. Jag har fått vissa specifika uppgifter som jag skalämna in, och de kvarvarande proven i fysik, kemi och franska måste jag gå på - that's it. Jag har skött mig såpass bra under resterande delen av min gymnasietid att ingen av dem ens tvekade till dessa lösningar; jag behöver knappt gå till skolan något mer. Vi träffade Mie också. Det var känsloladdat,men ingav en hoppfull känsla, en gnutta iallafall. Hon försöker få mig att gå på balen, och vara lite i skolan, och att vinna gåsruset. Jag kommer inte klara det, jag måste minska pressen, inte öka den.

Servern fungerar fortfarande inte.

Kämpigt och tungt? Ja. Men vi gör vad vi kan för att allt ska bli bra, jag och mamma. Hon hjälper mig massor, nu under lovet har hon till och med fixat jobb åt mig för att jag ska hålla mig sysselsatt och inte gå och gräva ner mig - i princip. Jag sitter på hennes jobb och korrläser webbsidan, kontrollerar länkar och gör lite finjusteringar. Alltså; jag har tillgång till editor-verktygen på forskning.se, där mor, och numera jag, jobbar. Det är lite läskigt faktiskt.

Nu är det officiellt; handbollen är ett avslutat kapitel för mig. Det är ett steg i min väg tillbaka till att bli mig själv igen - det blev för mycket helt enkelt. Och det var inte roligt längre. Jag har verkligen försökt hålla skenet uppe, kämpa och inbilla mig att det är roligt - men det var det inte. Glädjen försvann för flera månader sen, och nu, när det även börjar märkas på min prestation, då är det ingen idé längre. Jag vill be mitt lag om ursäkt för att jag bara har försvunnit, men jag har inte klarat av att sköta det bättre. Jag kommer ner och säger hejdå, jag lovar er det.

Igår tillbringade jag tid med Malin - Mauwlin! Vi har inte sets sen augusti, och knappt pratat sen dess heller. Ännu ett steg i "tillbaka till mitt riktiga jag". Det var kanon, verkligen toppen, och under den tiden kände jag mig som vanligt. Inte en dyster tanke, inte ens i närheten. Jag var nästan tillbaka till mig själv, nästan. Det tog på krafterna, och efteråt var jag helt slut, men det var värt det, och nu vill jag inte släppa henne igen. Jag hoppas även på att få träffa resten av folket - snart!

Jag vill ha en kamera!