11/7 ONSDAG
nu är jag hemma. och hur känns det? jag har ine längtat hem en enda sekund av semester - förutom möjligtvis när vi satt påflygplatsen i monastir och väntade på det försenade planet runt halv sex i morse. men nudå? det jag längtat mest efter var att få träffa malin, min ölis, men jag får veta att hon har blivit tillbakatvingad till gotland igen och inte kommer hem förrän på fredag. hej min värld rasar. efter två och en helv timme telefonpat lägger vi på, och känslan slår övermig - allt är som vanligt igen; jag sitter hemma, inga planer inför kvällen, ingen frågar mig och jag känner mig bara påträngande om jag frågar. men det är väl så det är meningen att det ska vara.. ta mig tillbaka till mitt paradis!!
resan var underbar. jag har bara tagit det lugnt och samlat ihop mig. läst massor med böcker, solat, sovit, myst med mammi och småtittat lite i affärer, haft det roligt, blivit älskad av tunisiska killar och framför allt funderat över lite av det ena och det andra. jag hade lätt kunnat stanna en vecka till, och mammi vill även hon tillbaka nästa sommar - jag längtar redan! på hotellet såg nästan alla sällskap likadana ut; ett överviktigt par i övre medelåldern, nationalitet brittisk eller tysk. i min ålder fanns jag och ett par som var kanske tre till fyra år äldre. detta innebär även att jag var den enda unga blonda på hela hotellområdet - kul.. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men tunisier har en förkärlek till unga blondiner har jag förstått - och det är faktiskt rättså skönt att slippa det! när till och med passkontrollanten på vägen hem viskade "beautiful" när jag gick förbi var jag så less på det att jag bara ville springa där ifrån. men han var den sista - nu är jag fri!
vi hade beställt halvpension, vilket innebär att vi fick middag på hotellet varje kväll. vi höll på att tuppa av när vi klev in i den gigantiska matsalen första dagen; ett buffébord med sallader, ett med olika pasta, ris och potatisrätter, ett bord med olika kötträtter, två bord med mängder utav bakverk och ett ganska ynkligt fruktbord. det fanns bara ett problem - 85% av maten var stekt och dränkt i 100 kg smör, fritterat, både och eller täckt av majonäs. hur skulle detta sluta? jag äter inte sådant, det är inte gott - det är motbjudande. frukosten var likadan; stekt och fritterat allting, och de flingor som fanns var socker- eller chokladtäckta. våfflorna var det enda som lockade mig, några plommon och en hel kanna kaffe, vilket för övrigt hade både en lukt och smak som förde mina tankar till crystal - skål på morgonkvisten! men jag ska inte klaga, jag hittademat som jag kunde äta, visst gjorde jag det - men jag känner att den brist på aktivitet som rådde har medfört att jag måste leva litesrtiktare nu - och jag saknar min nyttiga mat!
det unga paret som jag berättade om chockade mig rejält första gången jag såg dem. han var så väldigt lik en viss person i vissa ansiktsuttryck att jag höll på at inte klara av det alls. han var helt enkelt en några år äldre variant av den här personen. han satt bakom mamma på våra middagar, och jag kunde inte låta bli att titta på honom, vilket de båda även märkte är jag rädd. men när jag såg honom fick jag en sådandär fruktansvärt kärleksfull känsla i magen, och en oerhörd längtan och nästan en klump i halsen. trots att det var mer en plågande än en lyckobringande känsla kunde jag inte låta bli att ständigt frambringa den. och jag har drömt också, massor med konsiga drömmar! de har innehållit bland annat bananer, snöflingor i form av prinsesskronor, farmödrar gråtande av lycka, döda&halshuggna vänner, underliga händelser i skolan, min söta katt som brevbärare men framför allt en känsla. känslan av att ha närheten, kärleken och lyckan, för att sedan långsamt tappa greppet om det hela och liksom se hur det rinner ut genom den hårt knutna handen som kämpar för att hålla allting kvar - men misslyckas. jag har känt armar omkring min midja, slag i huvudet, illamående, bubblande förälskelse och hjärkskärande sorg - för att sedan vakna upp och undra; varför i hela fridens namn drömde jag det där?
under tiden som jag har varit borta har jag även lyckats komma på några känslor som är värda att sträva efter, och som är värda att framkalla med vija. dessa är framför allt känslan av att känna solen torka upp vattnet från kroppen efter ett bad, känslan av att blöta huvudet efter några timmar i direkt solljus, känslan av att se ett välbekant ansikte när man befinner sig i djup förvirring, känslan av att få tillbaka eller återuppleva någonting som man har saknat på riktgit, känslan av att lyfta från marken med ett flygplan, knänslan av att tryggt landa igen, känslan av att se ett landskap från höjden av ett flygplan och försöka föreställa sig människans storlek på jorden, känslan av att släcka törst, känslan av att begrava fötterna i sand, känslan av att vara omtyckt och älskad på riktigt, och sist men inte minnst - känslan av att tillfredsställa ett beroende som har plågats.
och ja, min mor har lyckats fotografera mig - om än mot min vilja. jag avskyr att vara med påbild, men hon sa att det var ett krav för att hon skulle överväga att åka tillbaka nästa år. då förstår ni hur gärna jag vill tillbaka om jag frivilligt, eller ja nästan, ställer upp på fotografering!
och ja, min mor har lyckats fotografera mig - om än mot min vilja. jag avskyr att vara med påbild, men hon sa att det var ett krav för att hon skulle överväga att åka tillbaka nästa år. då förstår ni hur gärna jag vill tillbaka om jag frivilligt, eller ja nästan, ställer upp på fotografering!
Kommentarer
Trackback
