och det är eken cup! hade någon missat det? nej, knappast! det är sol, värme, gräsplaner, handbollshunkar, vattenkrig och världens mysigaste stämning! heeeeello! we like! på något vis är det dock inte samma sak i år. okej, det kan ju bero på att jag inte spelar, men det är något annat. de har placerat alla a-ungdomar upp på plastgräset, vilket gör att vi blir helt isolerade från övriga turneringen. just nu är det ju bara yngre där nere på gräset - men vi missar ju ändå gräslukten, trängslen och det irriterande men ack så charmige speakern i speakertornet. han har suttit där varenda år sen jag började spela, och jag, mia&erik kom idag fram till att den dagen han slutar vill inte vi spela eken längre - det är ju värre än julafton utan arne weise! nej, imorgon kommer juniorerna och seniorerna in i spelet - då blir det paaarty! oj vad vi ska hänga på det riktiga gräset, oj vad vi ska spana handbollshunks, oj vad vi ska ha vattenkrig på riktigt (markus) och oj vad vi ska njuta av eken cup!

det gör ont att sakna någon, riktigt ont. jag harmånga gnger om lovat mig själv att sluta älta det här ämnet i bloggen, men samtidigt mår jag bättre av det. jag mår bättre av att skriva om det, det blir ungefär som att berätta om det. skillnaden är att när jag skriver det i en blogg så är ingen som låtsas lyssna och egntligen tänker på någonting annat. det är ingen som låtsas visa medlidande och säger "det löser sig hurru, ska vi kolla på tyrold nu?" eller liknande. nej, här får jag inte det bemötandet. sen om någon läser eller inte, bryr sig eller inte - det ger jag fulla fan i. men åter till ämnet, ont gör det. det är liksom en spridande smärta i bröstet, vilken övergår i illamående som så småningom formar sig som en klump i halsen. då startar det där frenetiska sväljandet för att slippa känna tårarna rinna. för att slippa känna sig sådär hopplös, ensam och övergiven. och som svar på vissa funderingar, nej - jag har fortfarande inte kommit över den värsta smärtan.

handbollhandbollhandboll <3 . jag vet inte vad jag ska ta mig till - jag vill bara tillbaka, och det nu på en endaste gång! jag saknar handbollen så mycket att jag bara vill gå sönder. (observera, ej samma saknad som tidigare stycke handlade om - men väl samma yttrande). jag vill också spela eken, jag vill också sommarträna, jag vill också spela minihandboll, jag vill också springa miln och backintervaller. hör ni? jag saknar milen och backintervaller - då har det gått långt! jag har ju sagt att jag ska gå till aik igen, men nu tvekar jag igen. spårvägen hjärta, liksom. jag vill inte släppa taget. jag vill inte gå tillbaka. det jag minns när jag tänker på aik är trassel, oseriösa spelare och tränare, förluster och irritation mellan spelare och ledare. jag saknar vissa i laget massor, riktigt mycket - men jag tror inte att det är värt det. jag tror inte att jag kommer njuta av att spela i aik. jag känner mig så kluven - men det känns som att jag ger upp om jag lämnar spårvägen och går tillbaka. det känns som att jag ger upp och lämnar allt som jag har kämpat för. nog för att allt är bort ändå. jag var ute och promenerade imorse, och promenaden övergick i jogging. jag joggade i fyra minuter innan jag mådde illa och helst av allt hade velat lägga mig ner och flämta. hur mycket kommer jag inte få jobba för att ens ha konditionen för att klara ett vanligt handbollspass. jag skulle bli så lycklig om min sjukgymnast på måndag kunde säga att jag fick börja med fysen igen, så att jag kunde jobba med den hela sommaren och ha ett hyffsat utgångsläge i höst iallafall. kul liksom att komma ner i höst och då få börja kämpa för att öka på kondition och styrka - nej tack till det liksom!