this sucks. idag var jossis och kollade sin onda rygg för andra gången. den här gången lämnade hon täby med det besked hon befarade mest - no more handball, för ett tag iaf. jag får inte varken träna eller spela handboll, inte springa, inte cykla, inte simma, inte köra någon styrka - NADA! det enda jag får göra är den äckliga sjukgymnastiken, och den kommer jag få göra i flera veckor. nu framöver kommer jag alltså att vara ledig varenda kväll, ifall att någon vill hitta på något eller så - vilket jag skulle behöva. jag behöver föresten all form av socialt umgänge och uppmuntran som finns, för jag håller på att dö. jag har stått ut en kväll nu. en endaste kväll, och det är knappt så att jag är vid liv kan jag säga. jag tror faktiskt inte att det är många som förstår vad det här faktiskt betyder för mig. när jag berättar att jag inte får spela handboll eller träna över huvud taget och får reaktionen 'okej, va tråkigt' eller 'jaha, men nu har du ju massa fritid!' eller 'okej, men va skönt det måste vara att vara ledig om kvällarna' så undrar jag om åhöraren verkligen hörde vad jag sa. träningen är nästan allt för mig. jag har 95% av mina kompisar inom handbollen, jag tränar varje dag - det är lika nödvändigt som att andas för mig, jag sitter bara och stirrar in i en vägg när jag är hemma. jag börjar nästan gråta av tistress, jag kommer inte klara va det här ensam och det hoppas jag att ni förstår - jag behöver hjälp, kom igen nu.