katt&råtta-leken. jag hatar den, oja, jag hatar den i massor. det går ut på att två personer jagar varandra samtidigt som de gömmer sig för varandra. båda vet om att det är så -  men det är ingen som bryr sig om att göra någonting åt det! jag är så otroligt trött på den leken nu. ofrivilligt leker jag den med tre olika personer, två pojkar och en flicka och med olika innebörd. ja är ganska bra på den leken, men jag är jättejättetrött på den. snälla, kan vi göra någonting åt det nu? jag kan inte dra hela lasset själv, det förstår ni väll. en del är mitt ansvar, men vi är två om det. jag lovar härmed mig själv att jag ska vara mer ärlig och rakt på sak i mitt handlande, allt för att stoppa denna idiotiska lek. vad är det för mening med att leka med varandras känslor på det viset? från att få hoppet, till att göra ett försök, till att komma tillbaka på ruta ett. att göra likadant tillbaka, för att sedan upprepa proceduren 350 gånger - vad är meningen? jag kan se en anledning, och detär osäkerhet. osäkerhet i var man står känslomässigt, och vart man vill komma. jag kan inte se osäkerhet i form av blyghet som en anledning i något av de här fallen, det finns bara inte. alla vi fyra är tillräckligt handblingskraftiga personer för att kunna ta ett avgörande beslut och fullfölja det till sista bit. men istället gör vi allt så mycket svårare - let's play katt&råtta-leken!

känslokalla leken. det här är ett fenomen som jag&louise har stött på, minst sagt. det handlar om att man först skapar band och utnyttjar dem till det allra yttersta på alla möjliga tänkbara plan för att sedan gå och lägga sig och vakna upp och klippa av dessa band. efter kanske en månads skratt och trevligheter bygger den här parten sedan upp en mur bestående av lämpligt material. genom denna mur censureras allting och når oss på andra sidan bara i form av korta och enstaviga svar såsom "ok", "javisst" eller "det är bra, själv då?" + kanske fyra andra fraser som kan klassas som allt annat än sociala och trevliga. jag tycker att den här leken är om möjligt ännu tråkigare än den tidigare nämnda katt&råtta-leken, eftersom att man här aldrig kan få veta vad felet är. tänkbara orsaker kan vara ren egoism, grupptryck eller känslomässiga kriser till någon på andra sidan muren. vi har främst stött på detta i relation till en grupp pojkar på cirkus femton personer. dessa dyker upp när det passar och är förövrigt väldigt känslokalla. det kan jag ju meddela att vi är väldigt trötta på nu, och ger därför fulla fasen i hela gruppen - kollektiv bestraffning kallar vi det i sverige. och det är synd, för många av dessa är mycket trevliga och jag personligen skulle inte släppa taget om en del av dem i första taget om det inte var för denna tragiska mur. någon annan som vill leka känslokalla leken?

vidare funderingar; jag tittade på efterlyst på tv ikväll. när jag såg inslaget om hur en tjej hade blivit våldtagen efter att åkt hem ensam från en fest i gamla stan och ha fått sällskap&hjälp att ta sig hem av två killar i artonårsåldern blev jag riktigt rädd. det där skulle lika gärna ha kunnat vara jag. hur ofta åker inte jag hem själv om kvällarna när jag har varit med kompisar i andra änden av stan? lyckligvis är jag inte packad speciellt många av alla dessa gånger, max en på tjugofem kanske. men det spelar ju ingen roll, skulle det följa efter två killar som var både större och starkare än jag själv skulle jag vara rökt - jag kanske inte ens skulle överleva om de hade sådana avsikter. när jag tänkte på det sände jag en varm tanke till marcus som väntade med mig på centralen på mitt tåg i närmare tjugo minuter igårkväll, även om det kanske inte är där det händer så tror jag att det är svårare att "bli utvald" om man inte ses stå ensam hela tiden. jag vet inte, det är bara en tanke jag fått. det är då man ska ha en pojkvän som bor i närheten, som man kan åka hem med. eller någon att åka med alls för den delen, men en grabb av något slag vore ju att föredra. tragiskt nog, för min del, så är det ingen som bor där jag bor. eller jo, men ingen jag känner&umgås med. jag kanske borde flytta, eller bli permanent inneboende hos någon trygg själ.