det här kan uppfattas som ett lite argt inlägg - men, whatever. till att börja med så blir jag så arg på eurovision song contest. det var inte en enda riktigt bra låt med iår. the ark var de som jag tyckte mest om, men det var bara av den enkla anledning att jag har vant mig vid den. om jag skulle ha hört den för första gången igår skulle den ocksp ha varit blaha. och den som vann? hallå, den var ju inte bra någonstans. det finns en anledning till att man inte får rösta på sitt eget land - det land med flest invånare skulle vinna. idag har det formats ett nytt problem - det land med flest grannländer vinner. eller ja, alla röstar på sina grannländer iallafall. kommer vi någonsin mer få en vinnare från västeuropa? och åter till bidragen - kan inte svarige skänka massa bidrag til övriga europa? vi hade ju jättemånga bra i vår egen uttagning. det är ju synd om de andra stackars länderna som inte kan producera några bra bidrag, inte vad jag kunde se igår iallafall. när jag ändå håller på så kan jag ju ta upp andra saker som jag är lite småirriterad på - jag har hört att det ska vara bra att bli av med det. jag är så trött på när man får ett "jag ringer dig sen", och det aldrig händer något. om man inte vill ringa upp senare - då behöver man inte säga det. då kan man säga " vi hörs" som man vill låta trevlig. det kanske är så att man inte har pengar, eller tycker att det är toffligt att ringa upp, då kan man säga "ring mig sen om du vill" - den funkar även om man är osäker på om man dels vågar ringa upp, eller om man är osäker på om den man pratar med vill bli uppringd. och om man helt enkelt baraskiter i att ringa upp igen, då kan man nästan dra åt helvete för att det är så nonchalant. sen finns det de som "glömmer" också, men kom igen - sånt glömmer man inte. och om man av någon anledning inte kan ringa tillbaka - skicka ett sms för sjutton! det här är bara lite allmän klagan - påsamlad under de senaste veckorna, ta åt er ni som bör, för det är ett riktigt tråkigt beteende.

jag har lite mer saker som sänker mitt humör - ryggfan. den gör ont, ännu mer igen. inte för att någon jävel bryr sig, eller borde göra det för den delen heller, men det är min blogg - så jag skriver vad jag känner för. jag har börjat känna en känsla av orättvisa. varför ska just jag tas bort från det jag levde för? varför ska just jag? har jag förtjänat det på något vis eller? nu har det gått elva veckor utan träning. jag får visserligen cykla till skolan, gå på sjukgymnastiken och promenera - men det är inte samma sak - när hade jag träningsvärk senast liksom? jag tror inte att jag har haft det under hela den här perioden. igår började jag gråta vd middagsbordet på grund av det här. vi hade släktmiddag, mormor, morfar, morfars fru, mamma, pappa, bror och jag satt där och vi skulle precis hugga in på tårtan när pappa säger "jag kan ta en stor bit, den tränar jag bort snabbt imorgon!". jag vetinte varför det träffade så hårt, men jag började storgråta och var tvungen att gå därifrån ett tag. det här börjar gå över gränsen nu, någon kan väl få mig att sluta gråta för varenda liten sak iallafall!?

när vi ändå pratar om middagen så fanns det faktiskt en sak till som gjorde mig ledsen - sådär ont ledsen så att det verkligen känns och det är svårt att inte börja gråta (igen). när jag ser mamma och pappa tillsammans. de har ju varit skiljda i tretton år nu, och är jättebra vänner - men för mig är de ju mamma och pappa liksom. att se dem tillsammans, det får mig liksom att tänka på hur det skulle kunnat vara om de fortfarande bodde tillsammans. då skulle jag slippa välja mellan dem, vi skulle bo större - vi skulle med största sannolikhet inte ens bo här. det skulle vara så mysigt. jag älskar mina och leos födelsedagar, och julafton. det ä de gånger vi äter middag tillsammans alla fyra, och i vissa fall då även med lite övrig släkt. men att se dem sitta mitt emot varandra och rata varandra på ett så hjärtligt sätt, det berör mig. hade någon utomstående sett dem så hade de utan tvivel blivit tagna för att vara gifta. jag brukar aldrig någonsin tänka på att de är skiljda, eller tycka att det är någonting dåligt med det, bra när vi är allihopa tillsammans.