så förbannat trött jag är på det här nu! att inte få vara skadefri - vad är problemet liksom? imorse var jag hos mammas axelspecialist på idrottskliniken för att få hjälp med min axel, och bli bra - trodde jag! det har ju bara gått liksom fyra veckor nu, det skulle ta en vecka - vad fan hände liksom? hon känner, klämmerböjer och drar i min stackars axel, och till slut säger hon att det mycket riktigt är en överansträgning, men att den beror på än det ena och än det andra som jag måste kirra innan det kan bli bra igen. träning för musklerna kring skulderbladet och rörlighetsträning, bra tänkte jag - kan jag börja spela typ på torsdag då? nono, om ytterligare fyra veckor. jag pallar seriöst inte, det är ju sjukt. om jag är tillbaka om fyra veckor har det då gått 9 månader sedan jag spelade min sista match - det är ju enormt mycket tid! först tog jag det ganska lugnt - jag är ju van liksom. men på vägen hem ringde mammi och frågade hur det hade gått, och naturligtvis brister allt då. jag var tvungen att stanna till hemma några minuter innan jag kunde fortsätta till skolan. om vi säger såhär, jag behövde tömma mig på tårar och rätta till sminket en aning bara. uruselt humör när jag kommer till skolan, och det märkte folk av. cj och jens tipsar mig genast om att ta en bixit för att bota mitt ilskna humör - de har börjat förstå att det där funkar nu. det är här det underbara inträffar, eller ja, efter kanske första lektionen. jag upptäcker att jag är jätteglad igen, en del beror säkerligen på bixiten, men min klass är wonderful - jag trivs så underbart bra med er och ni gör mig jätteglad, även när jag har nått botten. det är inte många som klarar det. ni ska ha allt guld för det <3

jag sänder även en tanke till alla tappra tvåor som orienterade igår. efter en bedrövlig bussresa nådde vi skavlöten där det krigades hårt! långa banan, 5,3 kilometer fågelvägen och 18 kontroller gick vi ut på. min, cjs och hannes resa, tillsammans med erik och fredrik kan jag bara sammanfatta med två ord, för min egen del alltså: PAIN och KÖTTA, för övrig två ord som jag använder flitigt just nu. mina ben dog, jättemycket dog de och jag blev fantastiskt glad över att möta peter i skogen och få en välbehövlig kram när det var som kämpigast. trotts en mycket bra inledning, eller ja, ända fram till kontroll 17, blev tiden en katastrof. vi snurrade runt där i minst 25 minuter efter 17, och det är inte någon överdrift på långa vägar. vi hittade en random kontroll med fel markering på och utan stämpla, och den sket vi ju i - men den var tydligen rätt. efter, ja, cirkus 25 min gav vi upp, tog 18 på noll sekunder och sprang i mål - helwete vad arga och besvikna vi var. alla andra hade ju fattat att de skulle strunta i 17 - men inte vi! mycket kall och trött resa hem och dusch + kolapps i soffan avslutade denna dag.