jag vaknade av värme imorse. som alltid vaknad jag runt klockan sex, det var bara det att det var jättevarmt! temometern visade 23 grader, sol rakt in genom förnstret. för guds skull, det är för tidigt för värme! frukost, och sen gick jag och la mig igen. när jag två timmar senare skulle ta tag i lördagslånglöpet var det 35 grader - i solen kanske ska tillägas, men jag springer i solen, så what ever. tolv kilometer runt ett vindstille brunnsviken där det enda man ser är svalkande vatten - glöm det! jag gick och gnällde lite för mamma, och hon frågade om jag inte kunde springa på nautilus - jag åker ju ändå dit efteråt? jovisst, mer än gärna! där finns det ju fläktar rakt upp i ansiktet också - perfekt! jag upptäckte en anna positiv sak med löpbandslöpning - jag behöver inte ha motivationen för att ta mig framåt - den sköter farthållandet åt mig - det kan ju inte bli bättre när motivationen tryter och vädret är dödande varmt! på displayen kan jag ju dels se hur långt jag har sprungit samt hur lång tid det har gått. visst, det kan jag se på min ipod också, men på löpbandet behövs det bara ett knapptryck och att gilla läget för att öka farten. utomhus krävs det motivation, envishet och en kraftansträgning. i vanliga fall har jag inga som helst problem med att pressa mig i löpningen, men jag är som sagt inne i en fart-motivationssvacka. jag slår här med ett slag för löpbandet! tiden? jag sänkte mitt rekord med ytterligare två minuter och tolv sekunder. fortsättning följer.

på vägen till nautilus satt jag på tunnelbanan och lyssnade på billie the vision and the dancers. jag funderade och kom fram till hur mycket jag egentligen saknar mina riktigt nära killkompisar som jag haft. de där som jag kunde prata med allt om, och fördriva tiden med när som helst. vad hände? jag har ingen aning, jag minns inte. simon, sebastian och sebbe, förlåt för att jag inte hållt kontakten och för att det har gått månader och år. i viss mån gäller det även jonny. jag saknar er faktist. visst, johan och de andra pojkarna i klassen också, men det är ändå inte riktigt samma sak - ni vet inte allt om mig. trots att jag inte umgåtts med er på vääääldigt många månader så känner jag fortfarande att jag litar på er, och att jag skulle kunna prata med er om det var något. känn er hedrade av detta! det är inte många jag litar på nu för tiden. av det kvinnliga könet är mormor och mamma de enda jag litar på i vått och tort, såklart finns det lagkamrater som jag litar på också, men inte på samma sätt. och observera, bara för att jag inte litar på människor betyder det inte att jag inte tycker om dem - det är väldigt viktigt. att jag aldrig lär mig, jag ska inte skriva om mina relationer till andra och inte nämna namn - eftersom jag inte litar på människor,