sommarlov. hur känns det? inte alls. jag är mest likgiltig måste jag säga. men det ska bli skönt att komma bort från människor, de enda jag vill umås med just nu är laget. visst, det finns bra folk i klassen också, men jag behöver en pause känner jag. skolavslutningen var medioker,sämre än vanligt. estetarna stod för underhållning iform av sång och musik, men detvar knappt bra måste jag säga - det brukar vara bättre. sedan var det stipendieroch rektorns spårade tal om nalle puh och nasse - vart är vår skola på väg?

jag känner mig inte alls på topp. jag ver inte vad som har hänt, om det är sviter från torsdagens krasch, eller en reaktion på allt som händer med folkrunt om kring mig, eller vad det gör snarare. människor är underliga varelser, väldigt klumpiga. antingen tänker de inte, eller så är de riktigt egocentriska, alternativt genomelaka - och det senare tror jag inte om mina nära. alltså är de något av de tidigare nämnda- och det är ju lite sorgligt. speciellt nu när jag är lite ur formoch tar åt mig personligt av vad alla säger och gör. johan vänder sig om i aulan och säger "du kan ingenting". inte alls någonting han menade, tror jag i alla fall, men jag var beredd att resa mig upp och gå där ifrån på en endaste gång. dags för en skärpning - både av mig och min omgivning. tack och hej.

jag är mästare på att tappa kontakt med folk -
eftersom jag inte vill tillbringa varenda ledig stund med att supa skallen av mig