ångestsöndag på  alla sätt och vis. ångest för att det är söndag, ångest för att lovet närmar sig slutet, ångest för att min rehabvecka inte har hjälpt ett skit, ångest för igår, ångest för mig själv, ångest för min ekonomi, ångest inför mammas födelsedag, ångest för ännu mer födelsedagspresenter och ångest för hela fucking jävla livet. vad är det som händer liksom, sådär ska man ju inte känna. man ska inte känna ångest inför precis allting - varför gör jag det då? känslan av att inte räcka till, tror jag. jag har funderat på det en del och det känns som det enda rimliga svaret. det känns liksom inte som att jag räcker till någonstans. i skolan är jag körd, jag orkar knappt gå dit ens en gång, hemma räcker jag inte heller till för att hjälpa mamma, här glider jag bara omkring. jag känner inte att jag räcker till bland pojkarna - långt ifrån. där känner jag mig bara ivägen, otillräcklig, ointressant och lurad rakt igenom. vännerna, vad gör jag för dem? ingenting vad jag vet. och när allt känns så utom räckhåll dras även handbollen med ibland. det är enda gången jag är riktigt glad, jag blir som ett litet barn i en godisaffär när jag kommer ner i hallen och får en boll i handen, men iband räcker det inte och jag kännde mig otillräcklig där också.

just nu när jag sitter här och skriver ser jag mig omkring och ser att även mitt rum faller samman - symbliskt? kläder överallt. prylar överallt. jag orkar inte. arbetslös är jag också. nu ska jag ut och springa, min kondition duger inte - hejdå.