nu har de åkt, mamma och leonard - och det känns helt jättehemskt. inatt drömde jag att de dog där nere, och jag kan inte få bort bilderna ur huvudet - jag är verkligen jätterädd. det var bara en dröm liksom, jag hade ju sett fram emot att vara ensam hemma, men nu vill jag bara att mamma ska komma hem igen. hur fjantigt det är har jag suttit och storgråtit nästan non stop sen de åkte, och inte har jag lyckats plugga heller. jag funderar på att ta katten under armen och flytta hem till pappa en vecka, men det skulle nog inte inte funka, jag har ju inte ens kvar någon säng där. åååh, jag vill bara att mamma ska komma hem igen! jag är så fruktansvärt mammig och sällskapssjuk - jag klarar inte av att vara ensam, det här är jättejobbigt, och det har bara gått några timmar. som ni förstår så är nästan så gott som vem som helst välkommen hit på besök, lite matsällskap och så - även sovplatser finns. mamma kom heeeeeeem!

det är så mycekt i skolan nu. jag vill bara gråta över det också, all energi är liksom slut. jag vet inte vart jag ska börja någonstans. matteprojektet och fysikprovet är de två tunga grejerna jag har kvar. till det laborationsrapport i biologi, två specialidrottspapper, en engelsk och en svensk bok ska läsas ut och skrivas om, en uppsats ska förberedas och ett beteendeprojekt ska skrivas - vad gör man? jag känner mig bara maktlös och kryper upp i soffan med min älskade lilla katt och längtar tills allt det här är över. jag känner mig så otroligt hjälplös.

jag vet att det iallafall finns en person som vet hur jag känner angående att vara ensam hemma, och jag vet hur samma person skulle känna i samma situation.