Inte nog med den förfärliga fredagsmatchen, idag var det dags igen. En sådandär superviktig match som vi bara måste vinna med a-laget. Men, torsk - åter igen med ett målfan. Det kändes inte lika vidrigt som med juniorlaget, men fullt tillräckligt ändå vill jag lova. Vi hade inspring med småbarn, herregud, det var ju inte länge sen jag sprang in med de stoora a-lagssplarna, känns det som! Gaah, min a-knapp är superglapp och jobbig! Jag fick spela nästan halva matchen iallafall, men jag måste göra någonting - det känns verkligen inte som att jag tillför ett skit, snarare att vi alla sitter som på nålar när jag är inne, för risken att jag ska paja något. Huvaligen!

Igår tänkte jag inte göra ett skit, och bara röra mig i triangeln soffan-sängen-köket, så blev det dock inte. Jag vr ute på hundpromenad med Mitzy, sötvovven! Vi hade det jättetrevligt, verkligen! Sen bet hon sönder kopplet på något vis, och matte fick komma och hämta med bilen.Hon tyckte att jag kunde gått hem utan koppel, men liksom, det känns ju inte jättebra att riskera något när det är någon annans hund.

När jag skulle till matchen fick jag löpa till bussen. Ett vägarbete ville stoppa mig, och lyckades nästan! En sådan där byggtejp i plast skulle spärra av vägen och ville att jag skulle gå runt - med sådant fanns det inte tid för då bussen kom åkande vid sidan av mig. Ett graciöst hopp skulle ta mig över avspärrningen hade jag tänkt, men med plastbanden fladdrande i vinden och med handbollstrunken på ryggen fastnade jag med foten och vurpade ner i en grusig vattenpöl. Byxorna, nya overallsbyxorna, gick sönder, och hela jag var blöt. Men, busschauffören såg mig och stannade och väntade - trots att ingen annan skulle av eller på.