Det vände i söndags, och började gå bra igen - trodde jag ja! Träningarna den här veckan har gått så mycket bättre än tidigare, bättre än på väldigt lång tid faktiskt. Laguttagning till a-laget på söndag idag; jag är petad. Varför blir det så? Och än mer; varför just nu? Jag behöver verkligen inte det här. Det mesta är verkligen botten ändå. PMS kallas det. Och nej, jag blir inte arg och irriterad - jag blir närmast deprimerad och gråter mest hela tiden. Jag hittade en väldigt träffande beskrivning på en länk från vårdguiden: "En del hamnar i ett depressionsliknande tillstånd veckan före mens med känslor av meningslöshet, utanförskap och hopplöshet. Det är också vanligt med oro och ångest eller aggressioner som är så starka att kvinnan hamnar i konflikter som hon normalt skulle undvika." No shit liksom. Meningslöshet, utanförskap, hopplöshet och depressionsliknande tillstånd - tur att det bara är var fjärde vecka, annars hade det ju varit jobbigt.. Idag var jag riktigt stolt över att jag lyckades få mig själv att åka till skolan. Uppsvällning är en annan grej. Min värsta fiende just nu, hormonet gestagen, gör att vätska ansamlas lite här och var - det är ju alltis skoj att gå upp i vikt liksom. Prima.

De hade lite "bra tips" på sidan jag hittade. Det här tyckte jag var ganska komiskt: "Försök se det positiva som PMS faktiskt kan föra med sig. Om du har svårt att visa ilska i vanliga fall vågar du kanske säga ifrån nu, om du förtränger känslor resten av månaden kommer de upp till ytan nu så att du kan bearbeta dem. ". Humor, verkligen. Jag har då inte svårt att visa ilska i vanliga fall, och om jag tar tag i någonting över huvud taget nu så börjar jag gråta. Tack för tipset!