Nu för tiden känns det som att det som tidigare klassades som personliga svackor istället har blivit vardag, och till följd av det har det ursprungliga vardagstillståndet blivit ytterst sällsynta ljusglimtar. Jag vet dock mycket väl när det är dömt att gå uppåt och nedåt, för det mesta. Handbollen får mig så gott som alltid på gott humör, träning över huvud taget faktiskt. Då släpper jag allt. Just därför känns det lite pissigt att mamma skyller den här nedgången på för mycket träning - känns ju inte som att jag vill dra ner på den då? Jag mår som sämst när jag tänker på skolan, eller framtiden. Då siter paniken och ångesten långt upp i halsen - jag räcker inte till och alla ork, energi och lust försvinner. Så känner jag allt som oftast även då jag kommer till skolan, där blir jag ju liksom påmind om det hela tiden. Planen är då att sitta av tiden och sedan åka hem igen - bäst om ingen ens pratar med mig, med risk för en känslomässig kolaps och gråtanfall. I skolan finns det dock en räddning - Johan. Jag behöver det, allting. Jag mår bra av dig.

Som sagt skyller mor på träningen. Hon vill att jag ska dra ner drastiskt, alternativt äta dubbelt så mycket - hon tror att jag äter för lite. Det tror inte jag. Eller ja, lite kanske, men inte så att det ska kunna orsaka allt det här - och jag jobbar på det. Det som skrämmer mig lite är att tillochmed handbollen blev för mycket igår. Allt kändes överväldigande, för mycket och för stort. Kroppen skakade och klumpen i halsen växte. För en gångs skull lyssnade jag på kroppen och gick av - jag tror att den ville mig något. Efer att ha suttit och tittat på merparten av träningen fick jag dåligt samvete och gick iväg till nautilus och körde slut på mig - då mådde jag bra.