Idag såg jag en klasskompis till mig stå och prata med en vän. Ingenting särskillt med det. Jag tittade på henne, sådär som man gör när man ser någon som är "en vän till en vän", man kollar läget liksom. Hon såg helt normal ut, rätt söt - ingenting konstigt alls. Precis över byxlinningen där bak hade hon de välbekanta lovehandelsen - vilket inte alls är något konsitg. Jag tänkte först någonting i stil med "åh, äntligen någon som ser ut som jag, en vanlig mänsklig!". Automatiskt för jag bak handen för att klappa lite på mina egna - men de finns inte där! Jag hajade till på riktigt och undrade vad som var fel, innan jag insåg det; de är borta! Visst har jag hört att min omgivning sett en förändring, en del har till och med låtit oroliga, men jag har inte tagit det på allvar alls - sådant säger man ju bara! När jag kom hem idag och på riktigt konstaterade att jag ser väldigt annorlunda ut nu mot vad jag gjorde för ett halvår sedan var det en blandad känsla. Glädje, javisst! Men även lite rädsla - hur kunde det hända så mycket utan att jag på riktigt har märkt det? Det är som bekant vanligt att de närmaste inte ser när man förändras - växer på längden, håret växer, ökar eller minskar i vikt, man vänjer sig ju om man ses i stort sett varje dag - men att man själv inte märker något? Är det dags att vakna då? Visst, jag ser och lever med mig själv varje dag också - men det är ju ändå jag liksom, förstår ni vart jag vill komma?