Visst är det konstig att de matcherna man är mest otaggad på blir bäst? Jag ville inte alls spela idag, funderade på att skylla på någon mesig åkomma och ligga hemma under täcket och tycka synd om mig själv istället. Men icke! Det blev risgrynsgröt till lunch, och cykeln till solnahallen. Där möttes jag först av glada hejarrop - det visade sig senare att utan mig hade de inte haft några avbytare. Där möttes jag även av daniel, lite otippat. han satt på den blå bänken, allderles ensam - stackarn. De skulle också ha match, och han berättade att han inte gjort mål på hela säsongen, den sopan! Tihi! I Karros bil åkte jag. Där spelades glada kasettband och vi liksom skakade fram på något vis. I bilen satte vi upp mål för hur många mål var och en skulle göra. jag har aldrig någonsin gjort fler än tre mål på en match, så jag slog på stort och sa fem. Efter första halvlek var jag lite orolig - jag hade gjort ett. Kändes då som ett lite väl hurtigt mål. I andra halvlek kom jag upp i sex, och mitt personliga målrekord i en match skrivs nu om till sju, helt galet. En ökning med
133%. Status efter tredje matchdagen i rad, och cirkus hundrade dagen utan vila i sträck, varav dagens match spelades non stop: riktigt ont i magen, krampaktigt liksom. Benen är kraftlösa och i behov av vila. Bränn- och blåmärkena är oräknebara. Taggning inför morgondagens beep-test i skolan: noll.

Glad blev jag dock när jag fick klartecken att låna med mig min nya lyckomatchtröja från b-damerna! Det innebär att numera kan jag ha nummer två även i juniorlage - hipphipp! Jag har lyckats med det omöjliga: att få samma nummer i alla tre lagen! Att den här tröjan är väldigt slimmad är i och för sig väldigt roligt, men amanda sa att jag såg biffig ut i den! Mohaha! Och det kanske gav mig ett psykologiskt övertag idag; ingen kom förbi mig på hela matchen!