Igår var vi på en föreläsning med Tjolle, annordnat av handbollen. Den handlade om hur man får en organisation, ett lag eller en grupp över huvud taget att fungera. Bland annat tog han upp det här med drivkrafter, vad som driver den enskilda individen. Vad är det som driver oss egentligen? Och framförallt; vad är det som driver mig till att träna varje dag och lägga ner all min lediga tid på handboll och spendera varje helg i någon sunkig gammal sporthall långt ute i random-land, kanske åtta på morgonen? Varför gör jag det? Möjliga drivkrafter var tillexempel familj, pengar, nyfikenhet, makt, nöje, revansch och så vidare. Men jag har funderat på det där, och jag vet inte alls vad som driver mig. Lite av hela budskapet verkade vara att om man inte ved varför man gör något så ska man inte göra det. Det har fått mig att tänka efter - bör jag ens spela handboll? Vad jag kommit på som möjliga drivkrafter är stoltheten, jag är oerhört stolt över att vara handbollsspelare och representera AIK, och att det är en del av min identitet - vem skulle jag vara om jag inte spelade handboll. Samtidigt vet jag att jag många gånger funderar på att lägga ner helt och hållet, men det skulle vara att ge upp, och det skulle jag känna mig otroligt skamsen och missnöjd med att göra. Frågan är: är det här acceptabla drivkrafter? Jag kan tycka att det inte är det, faktiskt. Att inte känna att man har en identitet utan det, och att jag skulle känna mig misslyckad som människa om jag slutade, det kommer ju följa med mig, även om jag slutar när jag är 76 liksom. Det känns som att problemet ligger någon annan stans då.

Med dessa tankar i huvudet, smärta i båda knäna och en axel begav jag mig till träningen - inställningen och ambitionen på topp? Knappast. Få det överstökat var mera målet. Tankar på pluggandet som jag borde ägna mig åt istället fanns också där, samt planer för helgen. Jag fick aldrig veta hur mycket knäna pallade med, för axeln sa ifrån först. Vid första hugget gick jag av, med tanke på vår planerade Boltonslakt imorgon. Efter träningen meddelar tränare Erik att jag är uttagen till både A- och B-lagsmatch på söndag. Hur länge har jag inte kämpat för det här, att få komma tillbaka till A-laget? Jag hoppade ju och skrek av glädje när jag fivk vara reserv förra veckan. Och så kommer det nu, när kroppen knappt klarar att hålla sig i ett stycke, och motivationen ligger någonstans nere vid fotknölarna - då passar det minsan!

Mitt högra knä har en inflamerad slemsäck, fick jag vete igår då jag besökte sjukgymnast Gunilla igår. Det blir värre när jag slänger mig, men än så länge var det ingen större fara, bara smärtan var ett argument för vila. På vägen in på Idrottskliniken bekantade jag mig med dörrposten nedan. Jag snubblar in och kör högerknät, det som misshandlades av isfläcken, rakt in i den välvässade kanten, och hakan in i den fina metallkanten en bit upp. Nu har jag ännu mer ont i knät, och är om möjligt ännu mer blå, och är bpde svullen, öm och röd på hakan. Jag tror att jag är otursförföljd - eller bara väldigt klantig.