I vanliga fall brukar jag hålla mig till genern deckare och kriminalare då jag väljer böcker för egen läsning. När jag stod i skolans bibliotek förra veckan kände jag att det var dags att bryta mönstret, och jag har inte ångrat det en sekund! Khaled Hosseinis bok grep verkligne tag i mig, och fick mig att vakna.

Handlingen utspelar sig i Afgahnistan och sträcker sig över flera årtionden, under vilka landet genomgår en rad olika förändningar. Huvudpersonernas livshistorier visar både hur landet har påverkats av krig och oroligheter, och hur lika alla människor egentligen är varandra. Vi kan ofta vara fördomsfulla och säga hur det är att var muslimsk kvinna, med lägre rang, sämre förutsättningar och mindre inflytande, helt enkelt för att vi inte vet. Då författaren själv är uppvuxen i Afgahnistan vågar jag påstå att det här är en väldigt verklighetstrogen skildring av livet i landet. Förutom en tidsresa historiskt bjuder boken på en rad olika relationer och förhållanden; vänskapliga, kärleksfulla och familjebundna. Dessa är otroligt gripande och engagerande, framförallt den kärlekshistoria som utvecklas och utspelar sig mellan en av huvudpersonerna, Laila, och hennes barndomsvän Tariq. Kärlekshistorier i böcker och filmer gör mig ofta illamående - det brukar vara så väldigt fiktivt och utstuderat, men den här var fantastisk - jag blev kär i deras kärlek.

Mariam växer upp med sin mamma på landet, och får under hela sin uppväxt besök av sin far - vilken lever ett rikt liv med sina tre äkta fruar inne i staden Herat. När Mariam blir äldre blir hon olyckligt bortgift till en väldigt mycket äldre man i en annan stad. Efter många misslyckade försök att få barn gifter sig maken även med den betydligt yngre Laila. Relationen mellan Mariam och Laila blir, inte helt oväntat, mycket problematisk, men ju längre tiden går desto mer inser de att de behöver varandra. Banden mellan dessa två blir otroligt starka. När sedan talibanerna kommer till makten blir livet mycket begränsat för dem båda, och de gör sitt bästa för att överleva, både fysiskt och psykist.



Jag rekomenderar verkligen den här boken, inte bara för att den har en bra historia och för att den berör sin läsare ända in i märgen, utan också för att vi behöver den. Vi behöver se hur livet ser ut för de fattiga familjerna i den delen av världen, och vi behöver se hur bra vi faktiskt har det. Det är absolut ingen klagoroman, snarare en karaktärsdagande.