Min axel har gått sönder - igen. Jag vågar inte ens fundera på hur allvarligt det är den här gången. Igår, under b-lagsmatchen, åkte jag på redigt med stryk, jag är seriöst blåslagen och min nacke är inte okej någonstans. Dessutom högg de tag i min arm var och varannan gång när jag skulle skjuta - vilket egentligen är straffbelagt med direkt rött kort på grund utav skaderisken. Smärtan i axeln var bara en i mängden, och jag lyssnade inte på den. Naturlgtvis borde jag vara extra lyhörd mot just axeln, då det är en gammal skada. Men nej, jag körde på träningen som vanligt idag och sen var det kört. På idrottslektionen idag tänkte jag för första gången sen skadan att jag var så glad och tacksam över att jag helt var av med mina problem, att jag var skadefri och kunde köra på - leka som alla andra barn. Den glädjen bar jag med mig under dagen, men det var såklart för mycket begärt, och jag blev ifråntagen den - flera gånger om. Nu ska jag gå och lägga mig med mina vänner; voltarensalvan, värmekudden och Pesten.