I tisdags var mamma och jag på utflyckt i Uppsala, eller Ultuna snarare. Vi var på öppet hus hos SLU - Sveriges lantbruksuniversitet. Här ska ja gå! Jag har hittat flera utbilningar som jag vill gå; livsmedelsagronom och kandidatprogrammet i mat och hälsa framförallt, men jag är även nyfiken på mark/växtargonom. Man bor där ute på deras campus, ungefär sex kilometer utanför Uppsala, det är supermysiga lokaler och lantlig miljö och det finns till och med ett Friskis och svettis där ute! När vi läste att alla bostäder dessutom tillåter husdjur frågade mamma om jag skulle vilja ha en hund då. Jag trodde inte att det var sant! Jag har velat ha hund i fruktansvärt många år, men på senare tid bestämt mig föratt detinte är någon idé förrän jag har stöd från les päron - nu verkar jag ha det! Vi pratar helt seriöst om det, och jag myser. Min lilla kisse får bo kvar hemma. Eftersom hon inte vistas utomhus skulle det vara lite litetför henne att bo i en lite studentlägenhet - hunden kommer ju ut och får motion flera gånger per dag, och kan vara med ute på ett annat sätt. Intagningen då? Alla intagna på alla progemmen förra året. Det garanterar i och för sig ingenting, men de sa att det ska mycket till för att jag inte ska komma in, och om jag skulle komma in på "fel" program går det med största sannolikhet att hamna rätt, om jag inte skulle trivas, en bit in på terminen.

Vi har ställt mig i kö till studentbostäderna också. Det skulle inte vara några större svårigheter att komma in där heller hörde vi. Vissa bostäder har tiomånadershyra, så dessa ska vi anmäla intresse till redan nu, så eventuellt får jag eget boende från första juli redan! Det är mycket om och men, men möjligheten finns. Jag kommer nog bo hemma fram till terminstarten ändå, men då finnsdet ju tid att börja komma i ordning med lite inredning och så under sommaren - mumma! Det känns skönt iallafall att jag med relativt stor säkerhet vet var i landet jag hamnar, att jag inte står här och inte var om jag om ett halvår bor i Umeå, Lund eller någonstans mitt emellan - nu känner jag mig lite mer samlad.

Allt kring detta känns skönt att tänka på nu, men min tillvar känns fortfarande fruktansvärt skakig, och jag känner inte att jag är i personlig balans på något vis - och jag vill inte prata om det.