jag saknar den, jag saknar den jättemycket! jag saknar sommarträningen! det är ingen sommar utan sommarträning. en sommardag ska inledas med att man kämpar sig upp ur sängen för att gå ut och springa innan det blir för varmt. sen ska det stå styrka på schemat, helst gamla älskade atletklubben! när ma sen kommer hem och har duschat vid två-tre är restan av världen vaken och dagen ligger öppen. det är så det ska vara! det här är ingen riktig sommar. att sova till elva och leva i samma dvala som alla 'de som inte tränar' gör, alla de som inte har varit jag under de tidigare somrarna. jag saknar hellasgården. hör ni? jossis saknar hellasgården, det är stort! för ett år se var den mitt andra hem. jag minns 1,2 km x7 intervallerna - hjälp vad jag dog. jag minns 7 km på tid - hjälp vad jag dog. jag minns 0,5 km x10 intervallerna - hjälp vad jag dog. jag minns milen på tid - hej vad jag dog. men vet ni? jag älskade det. och vad jag älskade än mer - känslan av att vara klar. känslan när jag dog i bilen på väg hem, när jag låg i soffan och undrade om jag levde och när jag kände mig sådär otroligt duktig. jag saknar det.

idag cyklade jag. för att få lite treäning iallafall! jag tänkte att brunnsviken runt blir nog lagom för min otränade kropp - 1,2 mil liksom. när jag cyklat ett varv kände jag efter och tänkte: " jag är inte trött, det här duger inte". jag tänkte efter en sekund innan jag styrde kosan mot täby, beläget ungefär 1,3 mil bort - varför inte liksom? när jag nådde skylten täby hade jag fortfarande den här "det räcker inte"-känslan. jag cyklade till täby kyrkby och hem igen. väl hemma mätte jag ut sträckan på en karat med ett snöre för att få veta  hur långt jag hade cyklar; 4,12 mil. jovisst lite trött i benen var jag, men inte tillräckligt. det var inte den där känslan jag saknar så. det var inte den riktiga "jag dör"-känslan. hjälp vad jag saknar den!

något mer jag saknar, som jag kom på när jag cyklade igenom nora, är löpningen på vintern. alla de kvällar när jag klädde på mig så hemskt mycket kläder och gav mig ut i kylan. minns ni hur kallt det var i vintras?  -15 grader ofta. då var jag ute och spranga, satte presonligt rekord på milen och grejer. jag minns speciellt två kvällar i vintras. en kväll, då jag satte det rekordet, då det verkligen var helt stilla ute. snön glittrade sådär fruktansvärt vackert, täckte alla gator, hus träd och bilar och det dalade några flingor i den iskalla luften. det knarrade sådär mysigt när jag sprang och det kändes så ombonat - jag ville aldrig komma hem! men det var på den tiden då jag kunde springa slut på mig och fick "jag dör"-känslan. så hem sparng jag, och så skönt var det att komma hem och känna smärtan i kroppen efter löpningen, så skönt! den andra kvällen jag minns var när jag sprang åt höger efter bron och sprang runt i djursholm. jag tror att jag skulle ha match dagen efter, för jag vet att jag bara skulle jogga, inte  löpa. det var verkligen jättejättekallt, men jag hade ändå mina löpartights på mig - och det var så skönt! men att ge sig ut  på nya vägar en mörk och kall kväll när det inte var en kotte ute och det var snö överallt, vilket var vääääldigt vackert, och allt såg likadant ut - nej det var inte så smart! tackvare mitt älskade lokalsinne kom jag inte på villovägar - men det hade kunnat sluta illa. även den kvällen hade jag den där underbara känslan i kroppen, kanske var det andra muskler som fick jobba då det var så hiskligt halt. varför ska just jag hållas borta från det jg älskar mest av allt?