Fysiken hade jag glömt bort, lagt på hyllan - verkligen kopplat ifrån. Jag pratade med studievägledaren innan provet,hon pratade med läraren och de skulle se över om jag kunde få ett betyg utan att göra provet, med tanke på speciella omständigheter. Igår fick jag ett mail; så fick det inte gå till. Efter helgen ska jag göra ett prov iallafall. Det innebär att jag nu måste lära mig allt iallafall - måste jag säga att min magkatarr redan har blommat upp igen? På lördag kommer Hanna hit för att hjälpa mig. Herregud vad jag bara vill ha det här ämnet bakom mig!

Både kemirapporten och arbetet skickade jag in i tid igårkväll - mycket skönt! Nu har jag även fått iväg svenskan och håller på att beta av religionen. Dessvärre har jag tre slutprov nästa vecka, och troligtvis ligger alla på onsdagen. Jag tror inte att jag kommer må speciellt bra efter det. Och så ska ett biologiarbete in. Sen är jag klar!

Malin skulle komma hit idag. Vihade bestämt och jag hade sett fram emot det. Jag har skickat ett sms men får ingen reaktion - känns som att det här har hänt förut? Väldigt tråkigt tycker jag. Istället har jag som sagt en pluggdag, och mamma tar lite extra Ebbaansvar för att jag ska kunna koncentrera mig. Ebba har blivit badad idag iallafall - herregud vad hon är gullig! Nu är hon extra ullig, mjuk och fluffig - nästan så att man inte vill släppa ut henne i all smuts igen!

När jag väl kommer igång, när jag väl vet vad jag ska göra och när jag väl tar tag i det då går det bra! Kemi får mig helt enkelt att må bra. Varför? Det är intressant! Tro det eller ej, men det är mer än ett skolämne. Jag blir liksom biten av det, vill veta mer, vill se sambanden, vill supa in allt som en frisk vindpust. Det gör mig väldigt glad att jag återupplever den här glädjen för kemin, med tanke på att det är vad jag har valt att rikta in min på inför hösten - om jag kommer in. Just nu sitter jag och knåpar med fördjupningsarbetet; jag läser i Maries bok om kemin bakom kosmetika och hygienprodukter, där har vi ytterligare ett ämne jag skulle kunna tänka mig att rikta in mig mot. Eller i och för sig har jag ju redan riktat mig åt det hållet i tidigare tankar. Vi får se vart jag slutar! Bara att få skriva får mig att må bra också, till och med gårdagens skrivande av laborationsrapporten fick mig att bli en ny människa!

Ebba ligger och tuggar på en pipleksaken Pipen, en blå rocka, och tittar lite anklagande på mig. Hon fick nyss en kort promenad, men tycker inte att det är speciellt kul att matte ska sitta och knappra vid datorn istället för att vara ute och leka med henne. Synd hunden, matte måste säkra sina betyg så att hon har råd att försörja oss sen! Solen skiner - matte vill också ut, egentligen. Snart vinner den anklagade blicken över kemins trollkrafter.

Vi har precis kommit in från vår nattrunda, eller snarare sista kissningen innan natten. Ikväll ville hon verkligen inte samarbeta, ville icke kissa när matte ville det. Jag vankade fram och tillbaka, fram och tillbaka, och fram och tillbaka med henne där ute - säkerligen såg jag ut som en zombie i mina snabbt pådragna kläder och ruffsiga hår. Gissa om jag blev avundsjuk när en granne i porten mitt över gick ut med sin jätte till riesenschnauzer, går kanske tio meter innan han langar världens vattenfall, och de kan gå in igen. Jag vankar vidare. Efter en stunds vankande är lilla Ebba inte trött längre, vilket hon var innan vi gick ut. Då blir hon pigg och börjar ruscha fram och tillbaka över hela gården och blir uppspelt - inte bra om man vill få fram en kissning. När den äntligen kommer och vi kommer in ruschar hon upp för trapporna - jag har aldrig fått henne att gå upp för dem förut, så det var väl bra egentligen kanske. Nu far hon runt här, och är egentligen bara övertrött. En regel dock; efter lek kommer kiss. Alltså ska jag egentligen ut och genomgå allt vankande, igen?

Under gårdagen var jag i skolan för att pricka av ett moment på min lista; MVG-laborationen i kemi b. Det var, för att inte fara med osanning, jättejobbigt. Gråten i halsen och panikkänslor under hela cykelturen dit, och under själva laborationen var det inte bättre. Till en början kändes det som att jag skulle bryta ihop och ge upp, jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Efter att ha gett det ett försök kom jag igång, chansade lite och tänkte till en smula, gjorde massa fel och körde uteslutningsmetoden. Vi skulle identifiera sju olika vita pulver, med hjälp av olika tester och en lista med vilka ämnen det var och vilka strukturformler de hade, så egentligen skulle man bara kunna chansa hej vilt. När jag lämnade in min lapp med mina svar såg Mathias mcket nöjd ut och sa att jag hade lyckats pricka in alla. Jag blev helt paff, och förstod det inte förrän jag kom hem. Då släppte alla spänningar, och jag grät.

Efter det kraftprovet låg jag som en blöt fläck här hemma, och längtade efter sällskap. Jag tänkte ringa någon lagkamrat, eller föredetta lagkamrat kanske man ska säga, och erbjuda en fika eller något liknande i mitt hem. Då kom jag på att det går ju inte - de har ju träning. Jag saknar sällskap, umgänge och gemenskap - jag har ingenting av det kvar nu när handbollen är borta. Jag känner mig riktigt ensam faktiskt.

Idag fyller min lilla bruur år, sjutton sådana har han hunnit bli. Helt otroligt, jag känner mig fortfarande som... sexton kanske? Men nej, vi växer båda två, jag har inte själv insett att jag är nitton, jag säger fortfarande arton har jag märkt. Men åter till bror min! Eftersom Ebba inte kan vara ensam kraschas vår tradition med restaurangbesök med både mor och far på födelsedagar, så vi tar med oss restaurangen hem! Alla väljer sin favorit, och sen äter vi den hemma - mycket praktiskt faktiskt. Det tycker iallafall jag som slipper åka runt och inhandla maten i rätt ordning och ska se till att allt är varmt och gott samtidigt - det får de med bil och körkort stå för. Bror och far satsar på thaimat; kyckling, nudlar och jordnötter och grejer -sådant gillar de. Sashimi blir det för min del, från Samba Sushi på Götgatan - big love! Mamma gör det enkelt för middagsorganisatören och vill ha rostbiff och potatissallad från närmaste konsum. Mor och jag har varit och hämtat en maffig prinsesstårta på Råsunda hembageri, och köpt en femtonkilos hundmatspåse - här ska det kalasas vill jag säga!

Lite nostaligisk blir jag när jag tänkte tillbaka på vad jag gjorde när jag var sjutton - det var ju typ evigheter sen? Det var då vi firade med party party hemma hos mig, och Johan hade egen fest ute i mitt trapphus. Det var för övrigt då jag och mina nära och kära rännde på kalas mest hela tiden, och drack alkohol oftare än vatten kändes det som stundvis. Vi var utomhus en del den våren också, runt Solna, Sundbyberg och Ursvik vill jag minnas. I Täby var vi också. Vi var ute och rörde på oss en hel del med andra ord, till skillnad mot idag. Under mitt sjuttonde levnadsår hade jag även min ryggskada, och första omgången med axeln. Mycket att tänka tillbaka på! Min brors tillvaro är, än så läng, inte lik den jag levde i för fem öre; ingen träning, och inga skador, inget uterännande och inga partyn.

BTW; fysiken har jag gett upp. Den får mig bara att må sämre igen. Jag känner mig otillräcklig, oduglig, dum och får riktiga ångestkänslor. Ett G kommer jag aldrig klara på provet, inte en chans, och då känns det dumt att lägga massor med tid på att plugga, faktiskt. Imorgon har jag MVG-laboration i kemi, den måste gå bra. Måste, måste, måste. Åh, jag vill bara ha sommarlov, slippa all press, ångest och panik över rasultat, prov, inlämningar och arbeten. Stunenten kommer bli det jobbigaste jag varit med om någonsin, jag kommer gråta konstant. Det gör jag så fort jag bara ser min mössa, och jag vet inte varför - jag har ingen aning faktiskt. Låt mig bara få slippa allt detta, jag vill vara fri, och vara med Ebba, hjärtat mitt.

Ebba sover under bordet, och matte pluggar fysik. Så kommer det förhoppningsvis att se ut den här veckan! Det är så svårt! Jag måste få G på det här provet för att undvika IG i fysik b, och det ser inte ljust ut just nu! Tur för mig att det bara är två kapitel som fokus ligger på säger jag bara. Om någon känner för att komma över och vara fysiklärare i utbyte mot en fika och lite valpgos och lek så står min dörr vidöppen!

Vi var på utflykt igår, mamma, Ebba och jag. Vi åkte till stora djuraffären i bromma för att köpa nytt koppel, ochlite annat smått och gott! Ett halsband och koppel att börja med fick vi av uppfödaren, men det är mest ett lätt nylonsnöre som flänger och far - lilla bustrollet bara trasslar in sig. Butiksbiträdet rekomenderade ett lätt flexikoppel, med utdragbar lina ni vet, och det nappade vi på. Hon tyckte även att vi skulle satsa på att byta ut nylonhalsbandet mot ett ordentligt i läder, så att hon vänjer sig redan nu -och det gjorde vi. Matte hittade ett jättefint; mörkbrunt med guldspännen. Synd bara att missen inte upptäcktes förrän vi kom hem: fästet på kopplet är i silver, och med en svart tamp längst ner. Inte okej! Jag vet intehur jag ska lösa detta, om manmöjligenkan spraya spännet i guld eller liknande? Huva, vad det inte sitter snyggt ihop!

Mamma vaktade Ebba och jag trotsade min hälsporre och gick ut i skogen igårkväll. Planen var, då jag inte sprungit på över två och en halv vecka, att mysjogga sisådär sex kilometer. Trodde jag ja. Vackert väder, underbart underlag i skogen och massor med outtagna löpmeter i benen; jag sprang som en nyutgiven fånge, en jagad hare, en rekordsugen kenyan - you name it, jag bara löpte så fort jag kunde! Tiden blev inte så kanon som jag hoppats på, då jag i början gick in för att ta det lugnt, men oj va skönt det var! Det är värt det, även om hälen gör ont - och kanske blir värre? Jossis behöver träning för att må bra, och för att kunna vara en bra matte! Kanske även för att orka förstå fysiken?

Ja, det allt har verkligen förändrats. En valp sover mycket, men inte så sammanhängande alla gånger, behöver gå ut mycket och ofta, leka där emellan och äta på fasta tider. För att klara av att tillgodose hennes behov måste jag helt enkelt leva som hon gör. När hon somnar på golvet i köket efter en promenad så gör jag det samma. Lekar och rastningstillfällen har vi även dem gemensamma. Måltiderna får jag också på fasta tider, så att de stämmer in med allt övrigt som sks skötas. Mina infaller dock under en del av hennes sovperioder - jag hinner helt enkelt inte få i mig min mat under de få minuter hon slänger i sig sin! Och det tar på krafterna, det gör det verkligen. Att sömnen blir helt upphackad och all min vakna tid kräver full koncentration, det är krävande. Sen ska jag försöka plugga också. Nästa vecka har jag både fysikprov och individuell laboration i kemin, och båda kräver rejäla förberedelser. Jag börjar på riktigt bli orolig för att jag kommer få IG i fysik B.

En glad nyhet trillade in i min mailinkorg idag! Jag har fått ett studentrum i Uppsala till hösten! Det faktum att jag inte har kommit in på skolan än kvarstår, men jag får ändå inte tillträde till rummet förrän första augusti - och då vet jag ju! Rummet är 22 kvm och jag delar kök med åtta andra på våningsplanet. Allra helst vill jag ju ha ett eget kök, men då kostar det drygt 600 extra i månaden. Jag står fortfrarande i kö för en sådan etta ändå - jag kan ju alltid tacka nej om erbjudandet kommer och jag inser att det blir för mycket!

Nu ligger min lilla Ebba och sover på mina fötter. Hon tycker om att göra det, för att känna min närhet när hon sover, och jag tycker om det, för att det blir så varmt och gosigt! Innan hon la sig där hade hon dock ägnat sig åt en av sina favoritlekar; gräva i vattenskålen (!?),så mina strumpor är lite småfuktiga sådär. Jag ska försöka mig på en tvättning av pälsen ikväll- det ser ut att behövas! I måndags, när det regnade så, fick hon en snabbavsköljning, vilken inte var så väldigt effektiv egentligen tror jag. Den dagen tackade jag Gud väldigt mångs gånger för att jag hade kvar min seglarjacka i garderoben - den kom väl till pass! Ett par gummistövlar har jag dock insett att jag behöverkomplettera med. Ett par röda skulle jag vilja ha!

Visst var jag otroligt spänd och förväntansfull inför att få hem valpen, men vardagen med Ebba är så mycket bättre än vad jag hade vågat drömma om! Hon är helt underbar, och hon får mig att stråla. Till och med att gå upp och ut mitt i natten, att slita sig från en lite sekund i soffan eller att tvingas avstå allt vad jag brukar tycka om att göra blir ett nöje. Naturligtvis skuttar jag inte ut full av glädje halv tre på natten i regnet, men när jag ser hennes entusiasm och glädje över det hela, hennes valpklumpighet och när jag ser hur duktig hon är, då blir jag helt salig och förstår varför jag gör det. För duktig är hon verkligen! Hon fyllde nio veckor i söndags, och har bara varit hos mig i fyra dagar, men hon kommer redan direkt när jag ropar, hon kissar och bajsar knappt inne alls, och när jag har henne i koppel går hon så duktigt så! De gånger hon "gjort ifrån sig" inomhus idag var när mamma hade hand om henne, när jag var i skolan och skrev prov. Mor och bror har inte lika bra koll, de har inte kommit in i mina och Ebbas rutiner ännu. Ebba, Ebba - det här kan bli riktigt bra! Bilder tas för fullt, men då jag inte kan sitta vid min egen dator så dröjer det lite innan jag kan dela med mig av det hela.

Igår kom vi hem med lilla vovven, Ebba är hennes namn. Hon är underbar, verkligen, men jag är helt slut. Jag får knappt någon sömn, och när jag väl får sova så kan jag inte. Men det är väl så det är. Nu sover lilltjejen, så jag passade på att låna brors dator. Jag har fortfarande inget internet, och nu sitter jag ju inte på mors jobb längre - alltså har jag inte tillgång till dator. Mobilen gäller!

Det känns underligt, men allting känns positivt just nu - det känns som att den negativa trenden har vänt! Igårkväll var det den dipp, och imorse lika så, men nu har det hänt något! Jag sitter, som vanligt numera, på mammas jobb. Sysselsättningen växlar mellan skolarbete och eget arbete för Vetenskapsrådersräkning, och det går bra, jag känner att jag kan ta tillvara på tiden på ett bra sätt! Allderles nyss kom personalansvarige in hit. Mor är på möte, så hon och jag satt och pratade en bra stund. Hon var så positiv och peppande när jag berättade om allt med universitetet och SLU och valet dit och everything, det var precis vad jag behövde!

Imorse fick jag även ett mail som fick mig att gråta glädjetårar; jag står på tur för en hundvalp! Vi har letat med ljus och lykta efter en lagottovalp ett bra tag nu, och de få vi hittat har varit halvtingade, funnits långt bort åt fanders och varit hanhundar. Jag vill helt ha en tik, men med tiden har jag börjat inse fakta och vant tanken vid en hane. Mailet jag fick i morse talade om att en kvinna i Halland fått ett återbud på sin tikvalp, en valp som jag föll pladask för redan när jag satt i början och läste annonser och på kennelsidor. Hon var den först jag kände för på riktigt, och nu ska vi åka och titta på henne - och vi står näst på tur om vi bestämmer oss! Troligitvis åker vi imorgon kväll och blir borta över natten - det är ju en bit. Egentligen är hon leveransklar på söndag, men det blir lite väl mycket fram och tillbaka tycker mor, så jag får vänta till valborg iallafall. Jag har varit lite ängsling inför det här steget, att verkligen skaffa hund - det är stort! Nu känns det dock helt rätt! Nu när jag kan se hunden framför mig, när vi bestämt att vi ska åka, och mycket efter all positiv respons från min omgivning, inte mins personalansvarige här! Åh, jag bara längtar så!

Jag kunde inte hålla mig, ni måste få se henne! Det är den lilla rödbruna tösen - namnförslag tack?!

Yes, det är nu det ska ske; ansökan till universitetet. En timme och en kvart kvar, och servern är tokdöd. Tur för mig att jag gjorde en ansökan igår, men jag vill in igen, lägga till reservval, kontrollera och checka så aatt allt fungerar som det ska. Tänk om jag inte kommer in. Då dör jag nog. Sidan totalvägrar och jag börjar känna mig smått panikslagen. Mamma lugnar och säger att jag kommer in på något av de valen jag har, sju stycken fyllde jag i tror jag? Men tänk om. Jag har ju fler val som jag kan tänka mig, absolut kan tänka mig.

Vi var i skolan idag, mamma och jag, och pratademed massor av lärare. Alla är så snälla och förstående, både mor och jag satt i tårar till slut. Jag har fått vissa specifika uppgifter som jag skalämna in, och de kvarvarande proven i fysik, kemi och franska måste jag gå på - that's it. Jag har skött mig såpass bra under resterande delen av min gymnasietid att ingen av dem ens tvekade till dessa lösningar; jag behöver knappt gå till skolan något mer. Vi träffade Mie också. Det var känsloladdat,men ingav en hoppfull känsla, en gnutta iallafall. Hon försöker få mig att gå på balen, och vara lite i skolan, och att vinna gåsruset. Jag kommer inte klara det, jag måste minska pressen, inte öka den.

Servern fungerar fortfarande inte.

Kämpigt och tungt? Ja. Men vi gör vad vi kan för att allt ska bli bra, jag och mamma. Hon hjälper mig massor, nu under lovet har hon till och med fixat jobb åt mig för att jag ska hålla mig sysselsatt och inte gå och gräva ner mig - i princip. Jag sitter på hennes jobb och korrläser webbsidan, kontrollerar länkar och gör lite finjusteringar. Alltså; jag har tillgång till editor-verktygen på forskning.se, där mor, och numera jag, jobbar. Det är lite läskigt faktiskt.

Nu är det officiellt; handbollen är ett avslutat kapitel för mig. Det är ett steg i min väg tillbaka till att bli mig själv igen - det blev för mycket helt enkelt. Och det var inte roligt längre. Jag har verkligen försökt hålla skenet uppe, kämpa och inbilla mig att det är roligt - men det var det inte. Glädjen försvann för flera månader sen, och nu, när det även börjar märkas på min prestation, då är det ingen idé längre. Jag vill be mitt lag om ursäkt för att jag bara har försvunnit, men jag har inte klarat av att sköta det bättre. Jag kommer ner och säger hejdå, jag lovar er det.

Igår tillbringade jag tid med Malin - Mauwlin! Vi har inte sets sen augusti, och knappt pratat sen dess heller. Ännu ett steg i "tillbaka till mitt riktiga jag". Det var kanon, verkligen toppen, och under den tiden kände jag mig som vanligt. Inte en dyster tanke, inte ens i närheten. Jag var nästan tillbaka till mig själv, nästan. Det tog på krafterna, och efteråt var jag helt slut, men det var värt det, och nu vill jag inte släppa henne igen. Jag hoppas även på att få träffa resten av folket - snart!

Jag vill ha en kamera!