Jossis

Seger med 35-15, vilket var prio ett. Knäna höll så länge jag stod på benen, annars fick jag halta fram och tillbaka två vändor innan det var okej igen. Axeln? Skyddet gjorde underverk! När jag började värma upp trodde jag inte ens att jag skulle kunna slutföra uppvärmningen. Efter första halvlek hade jag sju mål och tre bortdömda. Att jag skriver de bortdömda är för att jag i många fall är ytterst tveksam till om de verkligen är ogiltiga - idag vet jag faktiskt inte hur fallet var. Däremot var jag glad att det gick in, då jag innan matchen trodde att jag skulle få skjuta med vänster, nicka och lägga in bollen hela matchen, och typ bli mållös. Efter att ha stått still i halvlek var axeln slut, och efter att andra halvlek gått, och jag fortfarande var mållös i denna, fick det bli lite bänk, tro det eller ej. Det var nog ganska bra ändå. Nu är mina knän svullna, framförallt den högra. Har jag det det minsta böjt domnar underbenet bort på grund av svullnaden. Det är lite läskigt. Nu ska jag sova, vi ska ju se Pinoccio imorgon bitti! Eller ja, förmiddag iallafall.

Den här veckan har, helt ärligt, varit totalt misslyckad och pinsamt urusel! Jag har haft ont i mitt högerknä, vurpat och gjort illa det vänstra, fått tillbaka det onda i axeln, stressat sönder och inte kunnat sova, bråkat med far, snubblat in i en dörrpost och fått ännu mer ont i ett kvä och ont i hakan, ifrågasatt om jag ens ska spela handboll och till sist, det mest misslyckade av allt - skolan. Ett franskprov, ett kemiprov och ett argumenterande tal ; VG. Jag tål inte VG:n, jag tål inte medelmåtta. Eller jo det gör jag, men inte när jag går in fullt och satsar allt, då är det katastrof. Slutbetygen är inte pajade, ännu, men jag gör det ju inte lättare för mig direkt. Och när jag känner mig helt åt helvete, då gör jag aker jag absolut inte borde göra! Jag skulle ju göra en nystart när jag fyllde år, vad hände med det?

Nu tittar vi framåt. Framåt mot kvällens match, där jag lovat Amanda att göra tio mål för henne, och jag tittar framåt mot imorgon. Jag har vunnit biljetter, från hjärt- och lungfonden, till en galavisning av Pinoccio, med frukostbjudning och vad det nu är. Det är ju även alla hjärtans dag, vilket jag tar på största allvar - kärlekens dag är ingenting att ta lätt på. För mig är det nästan högre rankat än födelsedagar. Nu är det löpning till bussen, ciao!

Nu har jag gjort mig förtjänt av min nattsömn. Efter träningen har jag både jobbat med projektarbetet, beställt nytt proteinpulver och beställt en studentmössa - det började bli lite ont om tid kände jag, speciellt när alla fick sina i veckan! Vanligaste enkla tog jag, utan massa tjaffs på, eller som Fredrik beställde - ett tjusigt guldöverdrag! Planen just nu: läsa ut Pesten, förhoppningsvis få en hel natts sömn, avverka veckans sista skoldag, lämna tillbaka en grovt försenad biblioteksbok, ett litet ärende till staden Stockholm, och sedan: juniormatch mot Bolton! Känns som att jag har koll på läget nu! Nu blåser jag ut mina tre ljus - Godnatt!

Igår var vi på en föreläsning med Tjolle, annordnat av handbollen. Den handlade om hur man får en organisation, ett lag eller en grupp över huvud taget att fungera. Bland annat tog han upp det här med drivkrafter, vad som driver den enskilda individen. Vad är det som driver oss egentligen? Och framförallt; vad är det som driver mig till att träna varje dag och lägga ner all min lediga tid på handboll och spendera varje helg i någon sunkig gammal sporthall långt ute i random-land, kanske åtta på morgonen? Varför gör jag det? Möjliga drivkrafter var tillexempel familj, pengar, nyfikenhet, makt, nöje, revansch och så vidare. Men jag har funderat på det där, och jag vet inte alls vad som driver mig. Lite av hela budskapet verkade vara att om man inte ved varför man gör något så ska man inte göra det. Det har fått mig att tänka efter - bör jag ens spela handboll? Vad jag kommit på som möjliga drivkrafter är stoltheten, jag är oerhört stolt över att vara handbollsspelare och representera AIK, och att det är en del av min identitet - vem skulle jag vara om jag inte spelade handboll. Samtidigt vet jag att jag många gånger funderar på att lägga ner helt och hållet, men det skulle vara att ge upp, och det skulle jag känna mig otroligt skamsen och missnöjd med att göra. Frågan är: är det här acceptabla drivkrafter? Jag kan tycka att det inte är det, faktiskt. Att inte känna att man har en identitet utan det, och att jag skulle känna mig misslyckad som människa om jag slutade, det kommer ju följa med mig, även om jag slutar när jag är 76 liksom. Det känns som att problemet ligger någon annan stans då.

Med dessa tankar i huvudet, smärta i båda knäna och en axel begav jag mig till träningen - inställningen och ambitionen på topp? Knappast. Få det överstökat var mera målet. Tankar på pluggandet som jag borde ägna mig åt istället fanns också där, samt planer för helgen. Jag fick aldrig veta hur mycket knäna pallade med, för axeln sa ifrån först. Vid första hugget gick jag av, med tanke på vår planerade Boltonslakt imorgon. Efter träningen meddelar tränare Erik att jag är uttagen till både A- och B-lagsmatch på söndag. Hur länge har jag inte kämpat för det här, att få komma tillbaka till A-laget? Jag hoppade ju och skrek av glädje när jag fivk vara reserv förra veckan. Och så kommer det nu, när kroppen knappt klarar att hålla sig i ett stycke, och motivationen ligger någonstans nere vid fotknölarna - då passar det minsan!

Mitt högra knä har en inflamerad slemsäck, fick jag vete igår då jag besökte sjukgymnast Gunilla igår. Det blir värre när jag slänger mig, men än så länge var det ingen större fara, bara smärtan var ett argument för vila. På vägen in på Idrottskliniken bekantade jag mig med dörrposten nedan. Jag snubblar in och kör högerknät, det som misshandlades av isfläcken, rakt in i den välvässade kanten, och hakan in i den fina metallkanten en bit upp. Nu har jag ännu mer ont i knät, och är om möjligt ännu mer blå, och är bpde svullen, öm och röd på hakan. Jag tror att jag är otursförföljd - eller bara väldigt klantig.
                                                     

02:42 inatt fick jag ett sms. Efter det kunde jag inte somna om, som vanligt. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att inse att det inte är någon idé att ringa eller smsa så dags? Det hela blir ju extra problematiskt eftersom jag just nu sover extremt dåligt och inte kan somna om igen efter ett uppvaknande, hur trött jag än är. Alltså, jag har varit vaken i snart sex timmar, och dagen har knappt börjat. Vet ni hur glad jag är att det inte är någon handbollsträning ikväll? Jag skulle brutit ihop. Vet ni hur förfärad jag är över att jag har franskprov om en och en halv timme och jag är helt blank i huvudet, helt nollställd. Jag har pluggat, det är inte det, jag är bara så fruktansväert trött. Jag får ta till sömntabletterna igen.

Då fysik träning inte kan förvärra läget kan den, enligt min filosofi, bara förbättra. Alltså höll jag fast vid min plan att köra ett bodypumppass på nautilus efter skolan. Jag hann bara hem, äta lite yoghurt, och ge mig iväg igen - mycket pluggande det blev! Uttfallen känndes som satan i knät, liksom några oförsiktiga rörelser vid viktbyten - men annars gick det förvånansvärt bra. Tungt? Mjo, jag drog ner lite på vissa vikter, dels med tanke på knät i benövningarna, och dels med tanke på min axel, som bråkade med mig på träningen igår. Men nästa gång blir det fullt ös igen - jag längtar! Gissa om jag har fastnat för den här träningsformen!

Efter träningen kom mor min och vi drog en runda på Maxi. Storhandling, då jag upptäckt att det är svårt att, så att säga, koka soppa på en spik. Massor med bra och gott har vi köpt, och kreativiteten flödade! Lite fusk med middagen ikväll dock - jag föll pladask för sushin. Jag tror inte jag själv har förstått hur mycket jag saknat denna underbara maträtt. Tyvärr är det inte ens någon idé att försöka laga den hemma, då jag är den enda som förstår tjusningen. Ni får ett smakprov!

Jag kommer precis från skolsyster, som jag kände att jag borde besöka mellan mina två lektioner. Hennes besked angående mitt vänstra knä var positiva - inga skador på leder eller skelett. Tack för det! Däremot sa hon att mjukdelarna i knät hade fått sig en rejäl omgång, och att jag troligtvis skulle komma att ha ruskigt ont ett bra tag, men det är inte farligt att träna. Alltså, jag kan inte göra någonting värre genom att fortsätta springa, spela handboll och styrketräna - även om det kommer göra förbannat ont. Bolton, ni slipper mig inte så lätt!

Någon vill mina knän något ont just nu. Sen tidigare, framförallt sen matchen i fredags, har jag sjukt ont i mitt högerknä, eller knävecket egentligen. Efter en tids jogging klarar jag av handbollsspelandet utan problem, men så fort jag slänger mig på marken dör det. Spela kan jag fortfarande göra, men första minuten efter är en plåga, och efter det är det smärta. Jag var ute och joggade, för det onda knäts skull, i morse. Det var lugnt tyckte jag - det är ju barmark! Det var det inte nere vid Bockholmen. Blankis och inte sandat - kul. När jag skulle ner för en lite backe, och svänga samtidigt halkade jag och flög pladask ner till bakcens fot - ett platt fall på mitt friska knä. Med tårarna rinnande ned för kinderna av smärta, ett stort hål i mina nya löparbyxor och massor med blod på knät haltade jag hem - herregud vad ont det gjorde! På vägen hem varnade jag en gammal dam som var påväg åt Bockholmshållet - dagens goda gärning? När jag kom hem såg jag att det även är helt svullet under knät, och jag har ingen känsel i huden runt omkring. Jag kan inte heller belasta eller böja benet utan att kippa efter andan av smärta. Mor tror på en spricka och vill att jag ska banga skolan och ta mig till vårdcentalen. Jag vill ha 100% närvaro och ska snart bege mig till bussen - kan skolsyster sådant här kanske?

...precis som jag ville ha det! Middag med hela familjen, det vill säga mor, far och bror, är det bästa jag vet - och det fick jag njuta av på min nittonårsdag. Japanskt stod på menyn, men jag och pappa höll oss på den säkra sidan och valde en gemensam favorit; sushi + sashimi <3. Efter middagen var alla tre med på juniormatchen i Huddinge. Det har aldrig tidigare hänt, att de sett en och samma match. Jag njöt.

Njöt gjorde jag dock inte av resultatet - förlust med fem. Jag är allergisk mot bortförklaringar, men det bör nämnas att vi en dryg fjärdedel av matchen bara hade två ordinarie niometersspelare att tillgå, samt att deras målvakt hade en kanondag. Nu blir det, med allra största sannolikhet en fjärdeplats för oss i serien, och första slutspelasmatchen mot vinnarna i elitserien - kul. Jag trodde verkligen att vi skulle komma tvåa - vad hände liksom?

Jag funderar på att köpa mig en kamera. Då jag kopplat in den externa hårddisken till min dator har jag hittat alla mina gamla fotomappar - vi tog ju bilder hela tiden! Den trenden dog ut, och nu minns jag inte vad jag har gjort. Nyaste bilden på mig, som jag har på min dator, är, förutom några suddiga handbollsbilder, ett år gammal imorgon. Jg har knappt några nytagna bilder på något annat heller kan jag ju säga. Min mobilkamera med två megapixlar har ju mer att önska, även om den gör sitt bästa!

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.

Den senaste tiden har jag varit så fruktansvärt trött. Hela dagarna går jag som i dvala, och träningarna på kvällen blir bara en lång lidelse. När jag kommer hem efter det går jag och lägger mig direkt, men kan inte sova. Det går bara inte. Inte ens när jag tar till det starkaste sömnpillret jag vet; Pesten. Igår lyckades jag somna hyffsat snabbt, och jag minns att jag tänkte i drömmen att jag låg väldigt skönt och sov gott, på något vis. Då ringer telefonen. Efter det kunde jag inte somna om. Från halv två till strax före fyra låg jag och vände och vred på mig, till slut grät jag nästan av frustration. Jag kanske ska återuppta de riktiga sömpillrerna igen? Eller bara stå ut två veckor till - till sportlovet?

Trots mina sömnproblem känner jag att jag kan vara nöjd med vad jag gjort i skolan idag - en mycket trevlig känsla. Jag är klar med mitt argumenterande tal, och jag känner att jag har koll på det, på kemin kände jag mig ovanligt fokuserad, till och med på laborationen, vars färgsprakande resultat ni kan se nedan. Det handlade om påvisningar av olika ämnen; i den lila finns det aminosyror och i några av de övriga proteiner. Religionen tycker jag om, mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och även där kännde jag att fokus låg på rätt saker. Ljusglimtarna finns, även om de framträder allt mer sällan! 

                                                                               

Att jag har svårt att lita på folk är ingen hemlighet. För att komma mig nära krävs det lång tid, och tålamod. Egentligen är det nog mest jag själv som förlorar på det - men jag kan inte rå för det. Något jag absolut aldrig litar på är dock fulla människor, jag tror nästan att jag är rädd för dem. Sanningshalten i vad de säger är inte hög någonstans, och allt vad sans och förnuft är borta. Det är nog därför jag inte dricker, för att jag inte litar på mig själv när jag är full - och jag är rädd att andra inte ska lita på mig.

Vi skriver argumenterande tal i svenskan, och mitt ska övertyga folk att skänka mer pengar till hjärtforskningen. Jag har blivit så sjukt berörd av ämnet, då jag läst typ allt som står på Hjärt- och lungfondens hemsida. Februari är Alla hjärtebarns månad, då en insamlingskampanj pågår för att samla in pengar för att bekosta fyra nya forskartjänster, till barnens undsättning. Varje år föds 1000 barn i Sverige med hjärtfel. Det låter ju inte jättemycket, med tanke på hur många det föds totalt - men om man börjar fundera på det är det ju hemskt! På nyhetsmorgon var det en lite hjärtsjuk pojke med imorse, jag blev helt tagen. Just nu säljs Hjärtepins, där vinsten går till ändamålet. De säljs på bland annat Hemköp och Hemtex, och jag ska absolut köpa en av varje på vägen hem - bidra ni också!
                                                                     

Idag är det exakt ett år sen jag kom tillbaka till AIK, och sedemera även ett år sen Johan började träna juniorlaget. Om vi säger såhär; under det här året har det hänt grejer! Men herrejäklar vad det har gått fort! Jubileumet firades med en handbollsträning. Seg som sjutton, och intervaller efter det - kul vi hade. Jag har suttit uppe allderles för länge nu och letat restaurang till på fredag. Japanskt är jag snuskigt sugen på! Är det bra mat att spela match på? Säkerligen inte, men vad gör det? Jag har i vart fall inte hittat något, då de tagit bort min bästa vän i dessa lägen; sökfunktionen på alltomstockholm. Varför då?

Vinteridrottsdag för barnen på Danderyds gymnasium - vila för mig! Jag kände att det min kropp behövde idag var en promenad och rehab för knä och axel - så det var vad den fick. Den fick även sova ut ordentligt, vilket den inte fått på mycket länge, och den fick inte kunskap i form av fyiskstudier. Under eftermiddagen gick jag igenom fyra kapitel, från början till slut, och jag förstår inte hur jag kunde tycka att dessa var svåra när vi höpp på med dem! Visserligen var det under min extrema down-period förra vårterminen, men jag minns att jag var helt lost och fick IG på båda proven - nu känner jag mig hur lugn som helst, och det är mer än två veckor kvar till nationella - tack för det! Jag har ägnat mig åt arbete i köket också - love it! Matlagningen resulterade i en soppa innehållande kokosmjölk, lax, saffran och massa annat gott, och så bakade jag jordens nyttigaste matbröd - även om jag ska utveckal receptet lite till nästa gång. Jag älskar verkligen att laga mat!

Sen sist har det spelats två matcher, en med b-damerna och en med juniorerna. Torsk + torsk, dessvärre. B-damsmatchen i söndags morse var jag bara glad att jag överlevde, och att jag till och med kan sticka ut hakan och säga att jag var bra i andra halvlek gör ju inte det hela sämre. För er som inte vet det så är Jossis + morgonmatch ingen bra kombination. Jag är faktiskt rättså morgonpigg, att gå upp är inga problem alls, gå i skolan klarar jag också av, och att träna. Men att spela match, det är stört omöjligt. Förlusten med juniorerna igår var mer väntad, då ett par obesegrade serieledare stod för motståndet. Så förlust med fem mål är kanske inte det sämsta iallafall! På fredag gäller det - borta mot Huddinge, då smäller det!

Inför födelsedagen kommer ju, som brukligt, frågon om vad jag önskar mig. Ingenting, faktiskt. Förutom det gamla vanliga; pengar. Jo, jag önskar mig en lägenhet, men det är ju lite svårt att ordna, då jag inte vet i vilken del av landet jag vill ha den, eller behöver den framförallt. Sen önskar jag mig, i och för sig, snö på min födelsedag, en seger mot Huddinge, kärlek, VG på nationella i fysik, en oskadad kropp och oändligt med energi - men sådana saker är ju lite svårare att uppfylla!

BTW: jag skar mig i fingret idag. Tur i oturen, det var bara tummnageln jag kapade - men oj vad rädd jag blev!

Mums för att gå upp allderles för tidigt båda helgens dagar. Idag hade vi handledarkurs för att komma igång med det där körkortet någon gång. Det var riktigt drygt, men än mer drygt är det att vi nu ska vänta i ytterligare någon månad innan handledartillstånden kommer - man lackar ju! Imorgon beror den tidiga uppgången på handbollen, såklart. (Kan den aldrig föra något gott med sig?). Tack och lov är det inte samling åtta den här gången, men väl klockan nio, för hemmamatch med b-damerna. Efter det ska jag och Amanda ta en utflykt till ica maxi och sedan ha picknick på läktare, kolla på de andra matcherna och skratta åt alla vi inte vill se på planen när de gör bort sig - hoppas vi!

Förutom en avbockning i marginalen vad det gäller handledarkursen har jag faktiskt ägnat lite tid åt skolan. Min prioritering kan jag dock ifrågasätta; nationella i fysik b närmar sig med stormsteg, även om vi fått det framflyttat sex dagar, men jag ägnade större delen av tiden åt religion och biologi? Det kanske lönar sig längre fram, men nu är jag less på att plugga och det blev allderles för lite fysik. Samtidigt kan jag inte göra något annat heller, jag kar liksom en känsla av att inte vara klar med något jag borde göra - och då kan jag inte koppla av. Gaah!

Jag har fått någon duschmani tror jag, jag vill bara duscha hela tiden. Kanske för att jag fryser för jämnan, och tanken på en varm dusch är då väldigt lockande, kanske för att känslan av att ta på sig rena och torra kläder efter en dusch är det underbaraste som finns. Negativa bieffekter: min hud är torr som fnöske och jag måste smörja in mig hela tiden, vilket medför att den där rena-kläder-känslan försvinner lite. Ännu en negativ bieffekt är naturligtvis slöseriet med vattnet, men jag anser mig inte vara vuxen ännu, så det bortser jag ifrån! På tal om det tycker min blogg att jag har fyllt 19 redan - har jag missat något? Det skulle inte förvåna mig om jag glömde bort min egen födelsedag - jag har fått en fobi för sådanan tror jag, och att fira saker.

Efter en rättså lärorik och produktiv dag i skolan åkte jag hem, åt mellanmål och begav mig sedan in mot staden för lite träning. Ett uppvärmningspass, under vilket jag stiftade bekantskap med ett itudelat löpband, och ett bodypumppass. Det där löpbandet vill jag återkomma till. Det var en upplevelse! Lite som trappan i lustiga huset på gröna lund, om ni förstår? Höll man inte blicken rakt fram var det farligt nära en vurpa! Jag vågade inte springa på det, utan det var rask gång som gällde, och satan vad jobbigt det var! Svetten rann, benen dog, antalet förbrukade kalorier skenade iväg på skärmen, och det bästa av allt - det var roligt! Jag var ju tvungen att vara med i huvudet hela tiden för att inte ramla, vilket är skilnaden mot ett ganska ensidigt löpband - där har jag en ny vänn! Nu fick jag ett sms, undrar vem det kan vara?

Rubriken speglar de tankar jag hade under större delen av kvällens match. Det gick inte bara dåligt, det var till och med pinsamt. Det var inte mycket som faktiskt fungerade, och att domarna redan innan hade bestämt sig för att vi tog för många steg så fort vi rörde oss gjorde det ju inte lättare precis. Sen när gör jag ett mål på en juniormatch? Usch, jag är bara så trött på det här. Lackade gjorde jag i slutet också. Fritt läge från kanten med två sekunder kvar och de leder med, ja jag vill inte ens säga hur mycket, men väldigt mycket var det! Då går någon jävel in och ger mig en riktigt tackling så att jag flyger. Landningen på axeln gjorde helvetiskt ont, och nu är det ryggslutet som bränner. Men det är är mest arg på är att det var så onödigt! Hade min axel, eller rygg för den delen, pajat för den tacklingen, i ett läge som egentligen inte hade någon betydelse, då vet jag inte vad jag hade gjort. Hade det varit från vänsterkanten hade hon kapat armen på mig, min onda arm, då hade det varit ajöss för all framtid. Satan alltså.

By the way, matproblematiken löste sig med lätt frästa grönsaker, i form av broccoli, skogschampinjoner, paprika, purjolök och squach tillsammans med min underbara lammkorv och lite fullkornspasta - succen här hemma var ett faktum! När jag kom hem efter matche hade mamma köpt en mattidning åt mig för vidare inspiration, det tackar vi för!

Vad i hela fridens namn ska jag laga för mat? Jag står för matlagningen i vårt hem så gott som varje dag, och fantasin brukar det inte vara fel på! Idag är jag dock ruskigt idétorsk. Det värsta är att det börjat bli lite halvbråttom också - vi har matchsamling om en timme och en kvart. Borta mot Enköping ikväll, satan vad taggad jag är! Igår på träningen mådde axeln bra, jag mådde bra, och spelet mådde bra! NU vill jag bara att min mage ska få mat så att allt kan vara lika bra idag. Dags att börja idéspruta nu!

Imorse gjorde jag en såndär jobbig grej; jag halkade omkull. När vi gått av bussen, jag och typ hundra personer till från skolan, sviker fästet under mina stövlar mig och jag flyger som i en film. Och yes, alla böcker ut i snön. Jag har inga stövlar med klackar, just för att undvika sådana här saker då marken är ojämn. Idag var den för slät, och mina helt omönstade sulor gled som en curlingsten på is. Heja mig!

För övrigt: vi har inte fått tillbaka terminsproven i kemi ännu.