Jossis

Nu har vi firat både en, två och tre gånger! Dagens sista tillställning var den med mig, mor och bror - middag. En beställning på citronstekt fisk med pressad potatis var levererad, och Jossis producerade. Nöjda miner var det här! Efterrätten fick jag själv välja, och valet föll på en nyttigare variant av panna cotta, gjord på mjölk istället för grädde, med varm fruktsallad - ni ser själva bilden. Det var fruktansvärt gott, och jag kan inte säga det nog för många gånger - jag trivs i köket!



Handbollsuppdatering: igår vann vi med juniorerna, big time, mot Åkersberga. 29-10 stannade siffrorna vid, och jag gjorde min andra sex måls-match i rad - mycket fint! Vi ligger just nu på en fjärdeplats, över slutspelsstrecket, men med två segrar i de avslutande matcherna kan vi mycket väl plocka en placering till! Idag gjorde jag "come back" i a-laget. 10 minuter fick jag på planen, vilka jag tycker gick väldigt bra faktiskt. Två mål lyckades jag dock få bortdömda på den tiden, ett lite rättså stegfel och ett övertramp som måste varit minimalt. Helt ärligt tycker jag att jag borde fått chansen i några minuter till, faktiskt. Vi förlorade, med två mål, mot Tumba, och ligger nu sist i serien. "Heja AIK!", som Irre brukar säga...

Nu har släktbesöket, och mor, åkt iväg, och lämnat mig med all disk - tacksamt! Lunchen blev dock en succé med överösningar av beröm och ständiga "mhm!"-ljud, då är det värt besväret! Speciellt när jag såg mammas nöjda min, det var dubbel betalning. Nu har jag nittio minuter på mig innan Sabbe kommer och hämtar upp mig för match i Tumba. På den tiden hade jag tänkte löpa iväg till Ica för komplementerande inhandling till kvällens firande, förberedelse av kvällens efterrätt och, om jag hinner, lite biologistudier. Känns inte som att provet på måndag kommer gå sådär jättebra, tyvärr! Jag var tvungen att dokumentera lunchen i fotografisk form, en avokadosoppa med krutonger och bovetefralla + en hallonpaj i miniformat - enjoy!

 

Min mor fyller år idag! Jag gick upp och bakade scones åt henne, och sedan hade vi frukost på sången med paket och kortläsning. Av min fick hon en mycket bra lunchlåda, som jag ska fylla med mat så ofta det bara går, tre lyxiga chokladkakor och en påse muffins. Dessa muffins har en liten historia bakom sig. Jag hade tänkt göra apelsin och choklad-cookies istället, och jag gjorde det också, innan matchen igår. Men något gick fel, och de brände fast i plåten. När jag kom hem från matchen igår kväll skulle jag alltså hitta på något annat att baka. Med nästan noll ingredienser och alla matbutiker stängda, då kloackan var närmare halv elva, fick det bli hallonmuffins, med bär från kolonin - jag tror att det uppskattades ändå!

Idag hade jag tänkt plugga innan matchen, vi har ju ändå biologiprov på måndag! Men när vi sitter där i lugnan ro och äter frukost säger mamma att hon bjudit släktingar på lunch. Jippi, kul att jag är förberedd och har tid med det! Nu ska jag ruscha till konsum för en snabbhandling och sedan göra en avokadosoppa och minipajer åt folket - hoppas det smakar!

Det mesta flyter på utan några större anmärkningar, måste jag säga. Träningen i måndags var furktansvärt rolig, vilket naturligtvis innebär att dagens blev katastrofalt tråkig. I övrig har både jag och Amanda andningssvårigheter efter intevallerna i måndags, fortfarande, och dagens dos gjorde inte det hela bättre. All min lediga tid i skolan tillbringar jag nu med att söka igenom bibliotekets kokböcker efter lämpliga recept. På lördag fyller mor år, och Jossis ska producera en tre rätters middag, och efterrätten ska vara en tårta. Knivigt läge. Dessutom funderar jag på att baka några smarriga småkakor och ge lilla mamma. Igår bakades det bovetefrallor här - läskigt goda, och för övrigt enda brödet jag äter för tillfället!

Vi hade såkallad utbildningsmässa på skolan idag, då ett antal högskolor och universitet kommer och raggar nya elever. Jag trodde att jag hade superkoll på vad som fanns, men jag snubblade över något. Tidigare har jag inte tyckt att ett lantbruksuniversitet skulle vara vad jag söker, men jag såg att de hade ett kandidatexemensprogram som hette Mat och hälsa, och började bläddra lite i katalogen. Förutom detta program, som jag inte släppt helt, hittade jag precis vad jag söker: programmet till livsmedelsagronom. Jag visse inte vad en sådan var, och jag är inte riktigt hundra ännu, men det är kost och livsmedel i folus, men även hälsopåverkan, och allt ur ett naturvetenskapligt perspektiv, och senare i en mer samhällspraktisk betydelse - jag är kär! Nästa vecka har de öppet hus, man tackar! Förresten, det ligger i Uppsala, vilket betyder att jag skulle slippa flytta över halva Sverige, dessutom!

Tillbaka i skolan, och tillbaka i vardagen. Har vi haft lov? Nej, det var nog någon konstig dröm jag hade. Idrott första lektionen, vilket aldrig är någonting att hurra för. Idag dubbelt ohurrande: frukosten kom upp igen - bra jobbat! Efter det har jag mått illa hela dagen, kände jag mig peppad för träningen? Absolut inte. Dubbelt ohurra igen - måndagsträning + illamående. Mot alla odds åkte jag dit, och genomförde allt. Intervallerna var inte så jobbiga egentligen, men ändå kändes det som att jag blödde i lungorna, och gör fortfarande, och jag kände, och känner fortfarande förresten, blodsmaken i munnen. Såklart det var jobbigt då, tänker ni, men ni förstår inte vad jag menar. Alltså, jag tog inte ut mig fullt, jag vet det, det kändes nästa lite mesigt till och med. Dels är luften i c-hallen brutalt torr, och så minns vi morgonens incident - där kan vi ha förklaringar, men jag vet inte. Amanda kände något liknande, fast i halsen. Jag tackade dock de övre makterna för att vi hade individuell teknik större delen av träningen - det är fruktansvärt roligt! På matchen ville lungorna dö igen, och när Erik äntligen blåste av tackade jag, ännu en gång, de övre makterna.

Ni tolkar det hela rätt - jag har övningskört för första gången! Efter ungefär en timme och tjugo minuters letande hittade mor och jag en passade parkering att leka på, och vi satte igång. Och, till min stora förvåning, gick det bra! Det gick mycket bättre än vad jag trodde att det skulle gör. I mina tankar skulle jag ju krocka, kvadda bilen och eventuellt få motorn att börja brinna bara genom att sätta mig bakom ratten och titta på nyckeln. Men, efter ungefär tjugo minuters instruktioner av mor, och fyrtio minuters körning, kunde jag köra fram och tillbaka, runt ett hus, vända, backa och bromsa utan större svårigheter. Ibland blir jag imponerad över mig själv - men jag var livrädd i början. Imorgon ska vi ut igen!

Resten av dagen har jag varit väldigt huslig och effektiv. Dammsugning, bakning, matlagning, mathanling och allmänt plockande av saker har uppfyllt min eftermiddag. Nu känns det som att det är dags för att göra mamma sällskap i soffan med lite krusbär, vaniljte och Wallanderfilmen som börjar om fem minuter cirkus - tjingeling!

Tack, någon där uppe, för att jag numera kan somna om igen, även om jag väcks på natten! Även om det tog lite tid, så lyckades jag inatt soman om, mycket tackvare min nya bästis - mobilprofilen Jag sover! Den har inget ljud, och ingen vibration, och jag jobbar på att hitta en inställning så att den inte ens tänds om det händer något - tills vidare fungerar det fint att vända skärmen nedåt har jag upptäckt! Min nattsömn <3

Jag vaknade sju i morse, och sedan dess har jag suttit här och sammanställt mitt ergonomiarbete som nu är klart - och jättebra! Nu kurrar magen galet och jag ska, helt välförtjänt, göra mig en ljuvlig lördagsfrukost och krypa upp i soffan med katten. Glömde jag säga det? God morgon!

Ja, jag har nog fyllt min kvot för biografbesök för en tid framöver - med tanke på hur sällan jag går! Efter träningen igår begav vi oss, jag och Amanda, till Kista för lite mys. Vi hann inte till den visningen vi tänkte se, och hamnade istället på Friday the 13th. Där hamnade även ett gäng, ja, kistagrabbar. De pratade, skrek, stökade, sprang runt och ropade så gott som hela filmen - sanslöst tråkigt och omoget! Det förstörde ju stämningen lite så att säga, men på det hela taget var det en film jag uppskattade! Överraskningsmomenten passade mig, som är lite för mesig kanske. Det kändes som att man fick en lagom förvarning, så gott som varje gång! Dessutom uppskattade jag att den inte var övernaturlig, i den bemärkelsen. Helt verklighetstrogen var den inte, men det var en lagom avvägning. Förutsägbar? Till en viss del, men inte för mycket. En och en halv timme lång var det, vilket även det var ganska lagom, med tanke på handlingen. Den utspelade sig i ett skogsområde i USA där det tidigare legat ett sommarläger. En grupp ungdomar försvinner då de stannar där för att tälta, och ett halvår senare reser en av tjejernas bror dit för att leta efter henne. Samtidigt planerar en annan grupp ungdomar att spendera lite tid i vildmarken, och även de börjar en efter en möta en brutal död.

Idag var det dags igen! Denna gång stod mamma för sällskapet, och filmen var premiären av Män som hatar kvinnor. Vi båda var mycket förtjusta i böckerna och har länge längtat efter filmen, men jag tror att mamma uppskattade den mer än vad jag gjorde. Jag saknade huvudpersonen Mikaels bästa vän, kollega och älskarinna, som inte var med i handlingen över huvud taget. För mig var hon en viktig person, och i kommande filmer har hon en stor roll - vilket då kommer bli konstigt då hon bara var med någon minut i denna. Beröm vill jag däremot ösa över fotot! Helt fantastiska sekvenser; både av natur och människor. Som DN skrev har man i filmen tonat ner kärleken och ökat på våldet i jämförelse med boken. Inte mig emot i vanliga fall, men just den här gången blev det fel. Har man däremot inte läst boken lär man ju, i och för sig, inte sakna det! Men, enligt min åsikt, vinner boken över filmen med överdrivet stora marginaler. Dessutom var den otroligt lång! I två och en halv timme, lite drygt, satt vi där inne, och det tyckte inte mina knän om kan jag meddela!

I vanliga fall brukar jag hålla mig till genern deckare och kriminalare då jag väljer böcker för egen läsning. När jag stod i skolans bibliotek förra veckan kände jag att det var dags att bryta mönstret, och jag har inte ångrat det en sekund! Khaled Hosseinis bok grep verkligne tag i mig, och fick mig att vakna.

Handlingen utspelar sig i Afgahnistan och sträcker sig över flera årtionden, under vilka landet genomgår en rad olika förändningar. Huvudpersonernas livshistorier visar både hur landet har påverkats av krig och oroligheter, och hur lika alla människor egentligen är varandra. Vi kan ofta vara fördomsfulla och säga hur det är att var muslimsk kvinna, med lägre rang, sämre förutsättningar och mindre inflytande, helt enkelt för att vi inte vet. Då författaren själv är uppvuxen i Afgahnistan vågar jag påstå att det här är en väldigt verklighetstrogen skildring av livet i landet. Förutom en tidsresa historiskt bjuder boken på en rad olika relationer och förhållanden; vänskapliga, kärleksfulla och familjebundna. Dessa är otroligt gripande och engagerande, framförallt den kärlekshistoria som utvecklas och utspelar sig mellan en av huvudpersonerna, Laila, och hennes barndomsvän Tariq. Kärlekshistorier i böcker och filmer gör mig ofta illamående - det brukar vara så väldigt fiktivt och utstuderat, men den här var fantastisk - jag blev kär i deras kärlek.

Mariam växer upp med sin mamma på landet, och får under hela sin uppväxt besök av sin far - vilken lever ett rikt liv med sina tre äkta fruar inne i staden Herat. När Mariam blir äldre blir hon olyckligt bortgift till en väldigt mycket äldre man i en annan stad. Efter många misslyckade försök att få barn gifter sig maken även med den betydligt yngre Laila. Relationen mellan Mariam och Laila blir, inte helt oväntat, mycket problematisk, men ju längre tiden går desto mer inser de att de behöver varandra. Banden mellan dessa två blir otroligt starka. När sedan talibanerna kommer till makten blir livet mycket begränsat för dem båda, och de gör sitt bästa för att överleva, både fysiskt och psykist.



Jag rekomenderar verkligen den här boken, inte bara för att den har en bra historia och för att den berör sin läsare ända in i märgen, utan också för att vi behöver den. Vi behöver se hur livet ser ut för de fattiga familjerna i den delen av världen, och vi behöver se hur bra vi faktiskt har det. Det är absolut ingen klagoroman, snarare en karaktärsdagande.

Linköping var kanon - precis vad vi behövde! Vi tog bilen ner genom ett mycket vackert snölandskap, vilket vi till en början var lite tjuriga inför att lämna när vi åkte hemifrån. Lyckligtvis fanns snönn med oss hela vägen, och när vi kom ner till Linköping började det även snöa där. Först gick vi runt i Gamla Linköping, vilket är en liten del med alla gamla hus bevarade, och även en del butiker - helmysigt! Vinterbilden nedan kommer därifrån. På hotellet fick vi en glad överraskning; rummet var fantastiskt fint! Jag förälskade mig mest i badrummet, vilket hade golvvärme, men i övrigt öste vi även superlativ över den extremt stora sängen, trappan upp till balkongen och den himleska utsikten. Egentligen gjorde vi inte så mycket där, vi tog det mest lugnt, åt gott och umgicks. Frukosten var nog höjdpunkten!

 

Igårkväll hade vi b-damsmatch. Seger! Det kändes som att vi behövde det. Och mitt självförtroende behövde de sex målen jag fick in, trots en del trassel i början. Knäna skötte sig bra, och axeln lika så - vilket gladde mig mycket! Ikväll planerar jag att genomföra min första handbollsträning på tre veckor - det ni! Det har ju varit så mycket matcher att jag har fått vila från träningarna för att min stackars slitna kropp ska hänga med, vilket inte riktigt gifter sig väl med min syn på en lagidrott - de som inte träna spelar inte.

Min vakna tid går, såhär på lovet, åt till läsning! Det är så mysigt. Jag tänkte recensera lite av det jag läst senare, och tipsa framförallt! Men, det är en senare syssla! Nu ska jag lägga mig i soffan och läsa de sista sidorna av Harry Potter Halvblodsprinsen, och sedan ska jag kila iväg till biblioteket för en ny bok! Tjingeling!

Imorse var jag ute och sprang i en decimeter hög knarrsnö. Det var riktigt mysigt ska ni veta! Inte en enda människa var ute, det var inte plogat och de stackars busschaufförerna körde runt med tomma bussar. Men jag var ute! Jag kände att jag behövde det. När jag vaknade var klockan halv åtta och jag låg och storgrät. Först förstod jag ingenting, sen minndes jag drömmen jag haft; vi fick tillbaka fysikproven och jag fick IG. Det var fruktansvärt verklighetstroget - usch!

Det blir inget Umeå det här lovet. Vi tyckte att det var för dyrt helt enkelt, med tanke på att jag inte ens tänker ha det högt upp på listan - som det ser ut idag. Istället åker vi nu till Linköping. Vi ska bo på Scandic, äta gott, sova i vårt lyxrum och bara göra det vi känner för. Visserligen bara ett dygn, men det ska bli underbart ändå!

Nu har jag ägnat större delen av dagen åt att försöka få tag på kommungubbar känns det som. Imorse började jag jakten, och sen dess har jag blivit vidareskickad ett antal gånger, och folk har inte svarar, och varit på möte, och på lunch - och jag vet inte vad de har sysslat med. Kvinnan jag blivit rekomenderad att ringa nu är hos tandläkaren. Så lägligt, den körde jag också med när jag gick i mellanstadiet. Min plan var ju att komma någon vart idag, så att jag kunde få vara ledig på lovet nästa vecka, men nejnej. Eller okej, jag slipper ägna en hel dag åt telefonslussande, förhoppningsvis.

Mamma svarar inte heller i telefon, så jag vet inte om hon kommer hem till middagen eller inte. Kul. Om en timme ska jag åka - dags att börja byta om och laga mat kanske? Packa väskan låter som en grej också. Det är fredag, och juniormatch. Jag trodde verkligen att vi var lediga ikväll, men det var nästa vecka. Ikväll ska vi till Grillby, mina vänner. Och för er som inte vet vart det ligger: vi ska till utkanten av Enköping. Roligt. Och imorgon ska vi till Lidingö. Som sagt, berest blir man iallafall!

Det är så vackert väder ute! Solen skiner, himlen är blå, det blåser inte sådär förjävligt, och det är nästan lite småvarmt om man är i solen. Jag tog tillvara på det fina vädret genom att promenera hem från skolan. På bron över till Solna var det fruktnsvärt vackert, med himlen, isen, skogen, vattentornet och allt - ni får en bild! Nu är det lov.

                                          

Inofficiallt sett är det nu sportlov! Nationella i fysik b ligger nu bakom oss, och morgondagens båda fysiklektioner är inställda - bara en transportsträcka kvar! Efter provet var jag totalt slut, jag var som en zombie. Trots detta tog jag mig i kragen och åkte till mors jobb och gjorde strörre delen av ergonimiarbetet, vilket ska in måndagen efter lovet. Jag har öven förberett för de samtal jag ska ringa för projektarbetets räkning imorgon innan skolan.

Något annat jag gjort idag är något jag längtat länge efter. Jag har belönat mig själv genom att gå till biblioteket och låna en bok som jag själv vill läsa - det är en frihet jag inte haft på mycket länge. Läsning kommer uppta en stor del av mitt lov känner jag. Tusen strålande solar har jag börjat läsa, och jag njuter av varenda stavelse.

Knän och axlar har blivit skonade från fysisk aktivitet även idag - det här är nog den lataste veckan jag haft på flera år. Inte ens när jag är sjuk tränar jag såhär lite. Jag tror att huvudet mådde bra av lite vila idag också - jag känner mig fortfarande snurrig och matt efter förmiddagens prov. Imorgon är det juniormatch, och då struntar jag i om jag har ont eller inte! Om jag får spela vill säga. Bara en dag kvar.

Det är inte roligt längre. Jag har bara ont hela tiden, suget och glädjen är borta - jag vill bara ställa skorna på hyllan. När jag kom till träningen idag frågade jag mig själv vad sjutton jag gjorde där egentligen. Naturligtvis borde jag ha pluggat mer fysik. Dock kände jag att jag behövde visa mig på träningen, då jag var borta i måndags. Speciellt mycket handboll blev det dessvärre inte. Mitt axelskydd hade inte kommit, och jag kände på en endaste gång att det inte skulle fungera. Istället fick jag spendera en och en halv timme i gymmet, det där äckliga lilla kalla gymmet med typ fyra maskiner och omaka vikter. Någonting säger mig att jag skulle fått ut mer av träningen om jag tillbringat den tiden på Natuilus, men nejnej. Imorgon tänker jag inte åka till träningen. Jag riskerar inte att stå där en träning till, utan skydd, och bli förpassad till gymmet. Istället ska jag åka till mors jobb efter skolan och göra ergonomiarbetet, som ska lämnas in första dagen efter lovet, och sedan kan jag ta mig en löptur här hemma - mycket mer tidseffektivt. Sovdags nu känner jag. Nationella i fysik b väntar 8.10 imorgon, alltså måste jag ge mig av 07.20. Tragiskt, så dags har jag knappt ens gått upp på hela året. Bara två dagar kvar.

Nu vill jag bara få det överstökat! Ga mig fysikprovet nu på en endaste gång, och ge mig ledigt sen! Jag är långt ifrån klar med pluggandet - men det blir man väl aldrig? Idag betade vi av religionsprovet iallafall. Det är kul när man läser en fråga om och om igen, och ändå inte förstår. En vild chansning, och sedan gick jag. En pluggdag kvar nu. Problemet är att jag får så sjukt dåligt samvete så fort jag lämnar böckerna, även om jag redan suttit fem timmar i sträck, och kanske fyra timmar innan det.

Lite tid har jag fått till annat idag iallafall - matlagning och bakning! Jag kände att jag behövde det. Middagen bestod av en tomatsoppa med lammkorv - sjukt god! Jag minns att det var min favoriträtt på dagis, fast jag lyckades göra en med lite mera sting i, vilket uppskattades här hemma. Bara bror som envisades med att peta bort tomatbitarna. Sedan ville jag baka. Inte baka för att äta, utan baka för att baka! Mor blir glad, även om jag frångår mina principer genom att bjuda henne på massa gott. Idag blev det en variant av hallonpajerna jag gjorde på alla hjärtansdag. Samma recept, fast med banan istället för hallon, och så pudrade jag över kakao på toppen. Jag var tvungen att smaka en sked - herrejössös vad det var gott!

                                                               

Någonting hemskt har flutit upp till mitt medvetande; jag saknar inte handbollen. Jag har haft två, på varandra följande, vilodagar, för mina knäns och min axels skull. Det har varit mycket frestande att träna, och jag har känt mig fruktansvärt rastlös, men jag har inte saknat handbollen. Bara tanken på att åka bort till Solnahallen och träna handboll och springa intervaller gör mig matt och hängig - jag vill inte! Jag har haft så mycket tid hemma, att ägna åt pluggandet, matlagning, socialt umgänge med min familj, och till och med någon minuts tv-tittande. Är det såhär livet ser ut för alla andra? Jag gillar det! Visst skulle jag vilja gå ut och springa, eller ta mig en vända till Nautilus efter eller innan skolan, men att vara hemma på kvällen, det är grejer det! Jag fortsätter, how ever, tills jag fått mitt betyg i specialidrott, men sen vet man aldrig vad som händer! En flytt är ju som sagt inte helt inaktuellt heller - och då blir det nog ingen handboll. Jag skulle vilja ha det som vi hade det i våras; två/tre juniorträningar i veckan, bara handboll skoj och laj, och ingen fys! Jag älskar fysträning, men inte i grupp, och inte varje träning, och inte intervaller runtrunt på friidrottsbanan varje gång! Nu ska jag sova, de här funderingarna får mogna med tiden. Bara tre dagar kvar.

Efter att ha studerat fysik i två timmar nu på morgonen kände jag att jag förtjänade en riktigt god lunch! Lite inspiration fick jag från Linneas skafferi, och vips så var det klart! Kesoplättar blev det, det kan man ju faktiskt klassa som nyttigt! Receptet jag gick efter var följande:

2 ägg
1,5 msk vetekli
1,5 msk fullkornsmjöl
250g minikeso

Blanda ihop allt i en bunke, värm en stekpanna och ha i lite smör. Portionera sedan ut små klickar och låt dessa stekas på medelhög värme. Då ovansidan börjat stelna är det dags för vändning, och efter någon minut på andra sidan är det klart! Jag hade tinat en påse hallon av sommarens skörd från kolonin. Saften från dessa blandade jag med lite lättkesella, och bären blandade jag med lite blåbär och hade på efteråt. Det här ska jag bjuda mor och bror på i veckan! Nu ska jag bege mig mot skolan för bland annat religionsprov - wish me luck!

Jag skulle kunna sitta här hela natten och uttrycka mitt hat mot denna kurs just nu. På torsdag har vi nationella, och jag har verkligen pluggat, mycket, den senaste månaden, och innan dess varit på alla lektioner och gjort varenda uppgift vi fått. Ändå känner jag mig helt lost. Idag satt jag kvar två timmar i skolan efter att vi slutat, och sedan tre timmar hemma - det lossnar inte! Jag förstår det teoretiskt när jag läser om det, och jag kan förklara hur det fungerar och så vidare, men att sedan beräkna med rätt formler, det går bara inte. Det är ingen hemlighet att jag hade IG på båda proven förra våren, och sedan bara något poäng från VG i höstas, men nu är jag orolig för om jag en kommer klara G. Isåfall är jag ju riktigt illa ute! Egentligen borde jag väl sitta och räkna nu, och inte skriva här, men jag kan inte, det är helt stopp i huvudet nu. Religionsprov har vi imorgon också - gaah! Jag känner mig bara så dålig, fruktansvärt dålig! Som sagt, plugga ska jag i höst - frågan är bara vart jag hamnar, och det beror ju på betygen.

Nu när jag sitter här och kämpar med all den här skiten börjar jag fundera på om jag inte ska ta den "enkla vägen" och läsa något mer specifikt kost/hälsaprogram istället för min biomedicin. Jag skulle nog verkligen uppskatta bägge delarna, men sikta högt var det! Det känns som om jag fegar ur om jag skulle välja något om inte är lika naturvetenskapligt, och att de här tre åren på gymnasiet skulle vara mer eller mindre bortkastade. Dessutom tycker jag ju om biomedicinen! Men vore det inte skönt att slippa allt vad räkning och formler hette och koncentrera sig på människor, hälsa, kost och träning? Jag blir tokig! Ge mig en vettig studievägledare som jag kan diskuter med! Mor sitter för övrigt och boka biljetter till Umeå - vi ska dit och kolla läget på lovet. Dyrt som satan är det; över fem tusen för oss tre, bara resorna. Känns lite ovärt med tanke på att jag inte ens är säker på om jag ska läsa där. Usch ja. Bara fyra dagar kvar.

Nyss hemkommen från morgonens b-lagsmatch - seger! Vi mötte Jakobsberg, samling åtta nollnoll, och kunde nöjda åka hem med 31-18 i bagaget - mycket skönt! Vad som var mindre skönt var smärtan i mina knän och min axel. Trots detta; spel non-stop. I slutet var det riktig smärta i axeln, och då jag inte skulle få långa Emelies axelskydd under a-lagsmatchen bestämde jag mig för att tacka nej till den. Hur mycket jag än längtat efter att få spela med a-laget igen, och hur mycket jag än har taggat, så är jag ändå stolt över mitt beslut. Det är faktiskt första gången jag tackat nej till en match. Dessutom har jag tagit ledigt från träningen imorgon för att få två dagars vila i följd. En annan anledning till att jag tackade nej var att jag trodde att jag skulle svimma, ett antal gånger, i andra halvlek. Ni vet när man ställer sig upp för fort och det svartnar för ögonen och balansen är helt borta och det känns som att man ska ramla ihop vilken sekund som helt? Så kände jag när jag kom tillbaka i försvar flera gånger, främst när jag fått en smäll på högerknät. Det var läskigt, faktiskt. Men byta, nono. Jag tänkte lägga ut en bild på mitt färgglada och svullna knä, för att ni skulle förstå vad jag pratar om, men jag insåg att det inte direkt skulle stärka mina aktier på singelmarknaden, då det är en ganska grotesk syn!

Nu ska jag studera, fysik och religion står på schemat. Hur jag ska orka vae jag inte, då jag varit uppe sen klockan sex och bara vill sova redan nu. Jag kan dock meddela att jag, till min stora lycka, löst problemet med mitt alarm på mobilen. Tidigare har jag ju inte kunnar skilja på ljudinställningarna då det gällde alarm och ringsignal, men nu har jag lurat bugget i min telefon - jag gjorde en ny profil! Den heter "Jag sover!" och har inga ljud och inga vibrationer - men larmet fungerar som det ska! Det betyder att jag fick sova hela natten, trots att jag fick sms halv tre från någon som försökte väcka mig - så ÄGD!