Ni tolkar det hela rätt - jag har övningskört för första gången! Efter ungefär en timme och tjugo minuters letande hittade mor och jag en passade parkering att leka på, och vi satte igång. Och, till min stora förvåning, gick det bra! Det gick mycket bättre än vad jag trodde att det skulle gör. I mina tankar skulle jag ju krocka, kvadda bilen och eventuellt få motorn att börja brinna bara genom att sätta mig bakom ratten och titta på nyckeln. Men, efter ungefär tjugo minuters instruktioner av mor, och fyrtio minuters körning, kunde jag köra fram och tillbaka, runt ett hus, vända, backa och bromsa utan större svårigheter. Ibland blir jag imponerad över mig själv - men jag var livrädd i början. Imorgon ska vi ut igen!

Resten av dagen har jag varit väldigt huslig och effektiv. Dammsugning, bakning, matlagning, mathanling och allmänt plockande av saker har uppfyllt min eftermiddag. Nu känns det som att det är dags för att göra mamma sällskap i soffan med lite krusbär, vaniljte och Wallanderfilmen som börjar om fem minuter cirkus - tjingeling!

Tack, någon där uppe, för att jag numera kan somna om igen, även om jag väcks på natten! Även om det tog lite tid, så lyckades jag inatt soman om, mycket tackvare min nya bästis - mobilprofilen Jag sover! Den har inget ljud, och ingen vibration, och jag jobbar på att hitta en inställning så att den inte ens tänds om det händer något - tills vidare fungerar det fint att vända skärmen nedåt har jag upptäckt! Min nattsömn <3

Jag vaknade sju i morse, och sedan dess har jag suttit här och sammanställt mitt ergonomiarbete som nu är klart - och jättebra! Nu kurrar magen galet och jag ska, helt välförtjänt, göra mig en ljuvlig lördagsfrukost och krypa upp i soffan med katten. Glömde jag säga det? God morgon!

Ja, jag har nog fyllt min kvot för biografbesök för en tid framöver - med tanke på hur sällan jag går! Efter träningen igår begav vi oss, jag och Amanda, till Kista för lite mys. Vi hann inte till den visningen vi tänkte se, och hamnade istället på Friday the 13th. Där hamnade även ett gäng, ja, kistagrabbar. De pratade, skrek, stökade, sprang runt och ropade så gott som hela filmen - sanslöst tråkigt och omoget! Det förstörde ju stämningen lite så att säga, men på det hela taget var det en film jag uppskattade! Överraskningsmomenten passade mig, som är lite för mesig kanske. Det kändes som att man fick en lagom förvarning, så gott som varje gång! Dessutom uppskattade jag att den inte var övernaturlig, i den bemärkelsen. Helt verklighetstrogen var den inte, men det var en lagom avvägning. Förutsägbar? Till en viss del, men inte för mycket. En och en halv timme lång var det, vilket även det var ganska lagom, med tanke på handlingen. Den utspelade sig i ett skogsområde i USA där det tidigare legat ett sommarläger. En grupp ungdomar försvinner då de stannar där för att tälta, och ett halvår senare reser en av tjejernas bror dit för att leta efter henne. Samtidigt planerar en annan grupp ungdomar att spendera lite tid i vildmarken, och även de börjar en efter en möta en brutal död.

Idag var det dags igen! Denna gång stod mamma för sällskapet, och filmen var premiären av Män som hatar kvinnor. Vi båda var mycket förtjusta i böckerna och har länge längtat efter filmen, men jag tror att mamma uppskattade den mer än vad jag gjorde. Jag saknade huvudpersonen Mikaels bästa vän, kollega och älskarinna, som inte var med i handlingen över huvud taget. För mig var hon en viktig person, och i kommande filmer har hon en stor roll - vilket då kommer bli konstigt då hon bara var med någon minut i denna. Beröm vill jag däremot ösa över fotot! Helt fantastiska sekvenser; både av natur och människor. Som DN skrev har man i filmen tonat ner kärleken och ökat på våldet i jämförelse med boken. Inte mig emot i vanliga fall, men just den här gången blev det fel. Har man däremot inte läst boken lär man ju, i och för sig, inte sakna det! Men, enligt min åsikt, vinner boken över filmen med överdrivet stora marginaler. Dessutom var den otroligt lång! I två och en halv timme, lite drygt, satt vi där inne, och det tyckte inte mina knän om kan jag meddela!

I vanliga fall brukar jag hålla mig till genern deckare och kriminalare då jag väljer böcker för egen läsning. När jag stod i skolans bibliotek förra veckan kände jag att det var dags att bryta mönstret, och jag har inte ångrat det en sekund! Khaled Hosseinis bok grep verkligne tag i mig, och fick mig att vakna.

Handlingen utspelar sig i Afgahnistan och sträcker sig över flera årtionden, under vilka landet genomgår en rad olika förändningar. Huvudpersonernas livshistorier visar både hur landet har påverkats av krig och oroligheter, och hur lika alla människor egentligen är varandra. Vi kan ofta vara fördomsfulla och säga hur det är att var muslimsk kvinna, med lägre rang, sämre förutsättningar och mindre inflytande, helt enkelt för att vi inte vet. Då författaren själv är uppvuxen i Afgahnistan vågar jag påstå att det här är en väldigt verklighetstrogen skildring av livet i landet. Förutom en tidsresa historiskt bjuder boken på en rad olika relationer och förhållanden; vänskapliga, kärleksfulla och familjebundna. Dessa är otroligt gripande och engagerande, framförallt den kärlekshistoria som utvecklas och utspelar sig mellan en av huvudpersonerna, Laila, och hennes barndomsvän Tariq. Kärlekshistorier i böcker och filmer gör mig ofta illamående - det brukar vara så väldigt fiktivt och utstuderat, men den här var fantastisk - jag blev kär i deras kärlek.

Mariam växer upp med sin mamma på landet, och får under hela sin uppväxt besök av sin far - vilken lever ett rikt liv med sina tre äkta fruar inne i staden Herat. När Mariam blir äldre blir hon olyckligt bortgift till en väldigt mycket äldre man i en annan stad. Efter många misslyckade försök att få barn gifter sig maken även med den betydligt yngre Laila. Relationen mellan Mariam och Laila blir, inte helt oväntat, mycket problematisk, men ju längre tiden går desto mer inser de att de behöver varandra. Banden mellan dessa två blir otroligt starka. När sedan talibanerna kommer till makten blir livet mycket begränsat för dem båda, och de gör sitt bästa för att överleva, både fysiskt och psykist.



Jag rekomenderar verkligen den här boken, inte bara för att den har en bra historia och för att den berör sin läsare ända in i märgen, utan också för att vi behöver den. Vi behöver se hur livet ser ut för de fattiga familjerna i den delen av världen, och vi behöver se hur bra vi faktiskt har det. Det är absolut ingen klagoroman, snarare en karaktärsdagande.

Linköping var kanon - precis vad vi behövde! Vi tog bilen ner genom ett mycket vackert snölandskap, vilket vi till en början var lite tjuriga inför att lämna när vi åkte hemifrån. Lyckligtvis fanns snönn med oss hela vägen, och när vi kom ner till Linköping började det även snöa där. Först gick vi runt i Gamla Linköping, vilket är en liten del med alla gamla hus bevarade, och även en del butiker - helmysigt! Vinterbilden nedan kommer därifrån. På hotellet fick vi en glad överraskning; rummet var fantastiskt fint! Jag förälskade mig mest i badrummet, vilket hade golvvärme, men i övrigt öste vi även superlativ över den extremt stora sängen, trappan upp till balkongen och den himleska utsikten. Egentligen gjorde vi inte så mycket där, vi tog det mest lugnt, åt gott och umgicks. Frukosten var nog höjdpunkten!

 

Igårkväll hade vi b-damsmatch. Seger! Det kändes som att vi behövde det. Och mitt självförtroende behövde de sex målen jag fick in, trots en del trassel i början. Knäna skötte sig bra, och axeln lika så - vilket gladde mig mycket! Ikväll planerar jag att genomföra min första handbollsträning på tre veckor - det ni! Det har ju varit så mycket matcher att jag har fått vila från träningarna för att min stackars slitna kropp ska hänga med, vilket inte riktigt gifter sig väl med min syn på en lagidrott - de som inte träna spelar inte.

Min vakna tid går, såhär på lovet, åt till läsning! Det är så mysigt. Jag tänkte recensera lite av det jag läst senare, och tipsa framförallt! Men, det är en senare syssla! Nu ska jag lägga mig i soffan och läsa de sista sidorna av Harry Potter Halvblodsprinsen, och sedan ska jag kila iväg till biblioteket för en ny bok! Tjingeling!

Imorse var jag ute och sprang i en decimeter hög knarrsnö. Det var riktigt mysigt ska ni veta! Inte en enda människa var ute, det var inte plogat och de stackars busschaufförerna körde runt med tomma bussar. Men jag var ute! Jag kände att jag behövde det. När jag vaknade var klockan halv åtta och jag låg och storgrät. Först förstod jag ingenting, sen minndes jag drömmen jag haft; vi fick tillbaka fysikproven och jag fick IG. Det var fruktansvärt verklighetstroget - usch!

Det blir inget Umeå det här lovet. Vi tyckte att det var för dyrt helt enkelt, med tanke på att jag inte ens tänker ha det högt upp på listan - som det ser ut idag. Istället åker vi nu till Linköping. Vi ska bo på Scandic, äta gott, sova i vårt lyxrum och bara göra det vi känner för. Visserligen bara ett dygn, men det ska bli underbart ändå!

Äntligen har mitt axelskydd kommit! Igår inveg jag det på juniormatchen - jag kände ingenting! Vi vann, med 24-9, mot Lagunda och gjorde ungefär det vi skulle. Efteråt var mina knän helt slut. Stela, ömmande, svullna och otroligt instabila. Bättre kändes det ju inte idag direkt. Match mot Lidingö. Dagens peronliga mål: att överleva. Det var knappt att jag klarade det. Axelskyddet satt för hårt, så i första halvlek kändes det som att min kondition var helt värdelös - vilket jag vet att den inte är. Varje gång det blev spelavbrott vek jag mig dubble och sträckte armarna över huvudet om vart annat - ingenting hjälpte. Att jag fortfarande inte har någon vattenflaska gör ju inte det hela bättre. Nu ser jag fram emot en tallrik päronyoghurt med müsli, och senare tacos ikväll. Där emellan tänkte jag tillbringa tid i soffan med min underbara bok!

Nu har jag ägnat större delen av dagen åt att försöka få tag på kommungubbar känns det som. Imorse började jag jakten, och sen dess har jag blivit vidareskickad ett antal gånger, och folk har inte svarar, och varit på möte, och på lunch - och jag vet inte vad de har sysslat med. Kvinnan jag blivit rekomenderad att ringa nu är hos tandläkaren. Så lägligt, den körde jag också med när jag gick i mellanstadiet. Min plan var ju att komma någon vart idag, så att jag kunde få vara ledig på lovet nästa vecka, men nejnej. Eller okej, jag slipper ägna en hel dag åt telefonslussande, förhoppningsvis.

Mamma svarar inte heller i telefon, så jag vet inte om hon kommer hem till middagen eller inte. Kul. Om en timme ska jag åka - dags att börja byta om och laga mat kanske? Packa väskan låter som en grej också. Det är fredag, och juniormatch. Jag trodde verkligen att vi var lediga ikväll, men det var nästa vecka. Ikväll ska vi till Grillby, mina vänner. Och för er som inte vet vart det ligger: vi ska till utkanten av Enköping. Roligt. Och imorgon ska vi till Lidingö. Som sagt, berest blir man iallafall!

Det är så vackert väder ute! Solen skiner, himlen är blå, det blåser inte sådär förjävligt, och det är nästan lite småvarmt om man är i solen. Jag tog tillvara på det fina vädret genom att promenera hem från skolan. På bron över till Solna var det fruktnsvärt vackert, med himlen, isen, skogen, vattentornet och allt - ni får en bild! Nu är det lov.

                                          

Inofficiallt sett är det nu sportlov! Nationella i fysik b ligger nu bakom oss, och morgondagens båda fysiklektioner är inställda - bara en transportsträcka kvar! Efter provet var jag totalt slut, jag var som en zombie. Trots detta tog jag mig i kragen och åkte till mors jobb och gjorde strörre delen av ergonimiarbetet, vilket ska in måndagen efter lovet. Jag har öven förberett för de samtal jag ska ringa för projektarbetets räkning imorgon innan skolan.

Något annat jag gjort idag är något jag längtat länge efter. Jag har belönat mig själv genom att gå till biblioteket och låna en bok som jag själv vill läsa - det är en frihet jag inte haft på mycket länge. Läsning kommer uppta en stor del av mitt lov känner jag. Tusen strålande solar har jag börjat läsa, och jag njuter av varenda stavelse.

Knän och axlar har blivit skonade från fysisk aktivitet även idag - det här är nog den lataste veckan jag haft på flera år. Inte ens när jag är sjuk tränar jag såhär lite. Jag tror att huvudet mådde bra av lite vila idag också - jag känner mig fortfarande snurrig och matt efter förmiddagens prov. Imorgon är det juniormatch, och då struntar jag i om jag har ont eller inte! Om jag får spela vill säga. Bara en dag kvar.

Det är inte roligt längre. Jag har bara ont hela tiden, suget och glädjen är borta - jag vill bara ställa skorna på hyllan. När jag kom till träningen idag frågade jag mig själv vad sjutton jag gjorde där egentligen. Naturligtvis borde jag ha pluggat mer fysik. Dock kände jag att jag behövde visa mig på träningen, då jag var borta i måndags. Speciellt mycket handboll blev det dessvärre inte. Mitt axelskydd hade inte kommit, och jag kände på en endaste gång att det inte skulle fungera. Istället fick jag spendera en och en halv timme i gymmet, det där äckliga lilla kalla gymmet med typ fyra maskiner och omaka vikter. Någonting säger mig att jag skulle fått ut mer av träningen om jag tillbringat den tiden på Natuilus, men nejnej. Imorgon tänker jag inte åka till träningen. Jag riskerar inte att stå där en träning till, utan skydd, och bli förpassad till gymmet. Istället ska jag åka till mors jobb efter skolan och göra ergonomiarbetet, som ska lämnas in första dagen efter lovet, och sedan kan jag ta mig en löptur här hemma - mycket mer tidseffektivt. Sovdags nu känner jag. Nationella i fysik b väntar 8.10 imorgon, alltså måste jag ge mig av 07.20. Tragiskt, så dags har jag knappt ens gått upp på hela året. Bara två dagar kvar.

Nu vill jag bara få det överstökat! Ga mig fysikprovet nu på en endaste gång, och ge mig ledigt sen! Jag är långt ifrån klar med pluggandet - men det blir man väl aldrig? Idag betade vi av religionsprovet iallafall. Det är kul när man läser en fråga om och om igen, och ändå inte förstår. En vild chansning, och sedan gick jag. En pluggdag kvar nu. Problemet är att jag får så sjukt dåligt samvete så fort jag lämnar böckerna, även om jag redan suttit fem timmar i sträck, och kanske fyra timmar innan det.

Lite tid har jag fått till annat idag iallafall - matlagning och bakning! Jag kände att jag behövde det. Middagen bestod av en tomatsoppa med lammkorv - sjukt god! Jag minns att det var min favoriträtt på dagis, fast jag lyckades göra en med lite mera sting i, vilket uppskattades här hemma. Bara bror som envisades med att peta bort tomatbitarna. Sedan ville jag baka. Inte baka för att äta, utan baka för att baka! Mor blir glad, även om jag frångår mina principer genom att bjuda henne på massa gott. Idag blev det en variant av hallonpajerna jag gjorde på alla hjärtansdag. Samma recept, fast med banan istället för hallon, och så pudrade jag över kakao på toppen. Jag var tvungen att smaka en sked - herrejössös vad det var gott!

                                                               

Någonting hemskt har flutit upp till mitt medvetande; jag saknar inte handbollen. Jag har haft två, på varandra följande, vilodagar, för mina knäns och min axels skull. Det har varit mycket frestande att träna, och jag har känt mig fruktansvärt rastlös, men jag har inte saknat handbollen. Bara tanken på att åka bort till Solnahallen och träna handboll och springa intervaller gör mig matt och hängig - jag vill inte! Jag har haft så mycket tid hemma, att ägna åt pluggandet, matlagning, socialt umgänge med min familj, och till och med någon minuts tv-tittande. Är det såhär livet ser ut för alla andra? Jag gillar det! Visst skulle jag vilja gå ut och springa, eller ta mig en vända till Nautilus efter eller innan skolan, men att vara hemma på kvällen, det är grejer det! Jag fortsätter, how ever, tills jag fått mitt betyg i specialidrott, men sen vet man aldrig vad som händer! En flytt är ju som sagt inte helt inaktuellt heller - och då blir det nog ingen handboll. Jag skulle vilja ha det som vi hade det i våras; två/tre juniorträningar i veckan, bara handboll skoj och laj, och ingen fys! Jag älskar fysträning, men inte i grupp, och inte varje träning, och inte intervaller runtrunt på friidrottsbanan varje gång! Nu ska jag sova, de här funderingarna får mogna med tiden. Bara tre dagar kvar.

Efter att ha studerat fysik i två timmar nu på morgonen kände jag att jag förtjänade en riktigt god lunch! Lite inspiration fick jag från Linneas skafferi, och vips så var det klart! Kesoplättar blev det, det kan man ju faktiskt klassa som nyttigt! Receptet jag gick efter var följande:

2 ägg
1,5 msk vetekli
1,5 msk fullkornsmjöl
250g minikeso

Blanda ihop allt i en bunke, värm en stekpanna och ha i lite smör. Portionera sedan ut små klickar och låt dessa stekas på medelhög värme. Då ovansidan börjat stelna är det dags för vändning, och efter någon minut på andra sidan är det klart! Jag hade tinat en påse hallon av sommarens skörd från kolonin. Saften från dessa blandade jag med lite lättkesella, och bären blandade jag med lite blåbär och hade på efteråt. Det här ska jag bjuda mor och bror på i veckan! Nu ska jag bege mig mot skolan för bland annat religionsprov - wish me luck!

Jag skulle kunna sitta här hela natten och uttrycka mitt hat mot denna kurs just nu. På torsdag har vi nationella, och jag har verkligen pluggat, mycket, den senaste månaden, och innan dess varit på alla lektioner och gjort varenda uppgift vi fått. Ändå känner jag mig helt lost. Idag satt jag kvar två timmar i skolan efter att vi slutat, och sedan tre timmar hemma - det lossnar inte! Jag förstår det teoretiskt när jag läser om det, och jag kan förklara hur det fungerar och så vidare, men att sedan beräkna med rätt formler, det går bara inte. Det är ingen hemlighet att jag hade IG på båda proven förra våren, och sedan bara något poäng från VG i höstas, men nu är jag orolig för om jag en kommer klara G. Isåfall är jag ju riktigt illa ute! Egentligen borde jag väl sitta och räkna nu, och inte skriva här, men jag kan inte, det är helt stopp i huvudet nu. Religionsprov har vi imorgon också - gaah! Jag känner mig bara så dålig, fruktansvärt dålig! Som sagt, plugga ska jag i höst - frågan är bara vart jag hamnar, och det beror ju på betygen.

Nu när jag sitter här och kämpar med all den här skiten börjar jag fundera på om jag inte ska ta den "enkla vägen" och läsa något mer specifikt kost/hälsaprogram istället för min biomedicin. Jag skulle nog verkligen uppskatta bägge delarna, men sikta högt var det! Det känns som om jag fegar ur om jag skulle välja något om inte är lika naturvetenskapligt, och att de här tre åren på gymnasiet skulle vara mer eller mindre bortkastade. Dessutom tycker jag ju om biomedicinen! Men vore det inte skönt att slippa allt vad räkning och formler hette och koncentrera sig på människor, hälsa, kost och träning? Jag blir tokig! Ge mig en vettig studievägledare som jag kan diskuter med! Mor sitter för övrigt och boka biljetter till Umeå - vi ska dit och kolla läget på lovet. Dyrt som satan är det; över fem tusen för oss tre, bara resorna. Känns lite ovärt med tanke på att jag inte ens är säker på om jag ska läsa där. Usch ja. Bara fyra dagar kvar.

Nyss hemkommen från morgonens b-lagsmatch - seger! Vi mötte Jakobsberg, samling åtta nollnoll, och kunde nöjda åka hem med 31-18 i bagaget - mycket skönt! Vad som var mindre skönt var smärtan i mina knän och min axel. Trots detta; spel non-stop. I slutet var det riktig smärta i axeln, och då jag inte skulle få långa Emelies axelskydd under a-lagsmatchen bestämde jag mig för att tacka nej till den. Hur mycket jag än längtat efter att få spela med a-laget igen, och hur mycket jag än har taggat, så är jag ändå stolt över mitt beslut. Det är faktiskt första gången jag tackat nej till en match. Dessutom har jag tagit ledigt från träningen imorgon för att få två dagars vila i följd. En annan anledning till att jag tackade nej var att jag trodde att jag skulle svimma, ett antal gånger, i andra halvlek. Ni vet när man ställer sig upp för fort och det svartnar för ögonen och balansen är helt borta och det känns som att man ska ramla ihop vilken sekund som helt? Så kände jag när jag kom tillbaka i försvar flera gånger, främst när jag fått en smäll på högerknät. Det var läskigt, faktiskt. Men byta, nono. Jag tänkte lägga ut en bild på mitt färgglada och svullna knä, för att ni skulle förstå vad jag pratar om, men jag insåg att det inte direkt skulle stärka mina aktier på singelmarknaden, då det är en ganska grotesk syn!

Nu ska jag studera, fysik och religion står på schemat. Hur jag ska orka vae jag inte, då jag varit uppe sen klockan sex och bara vill sova redan nu. Jag kan dock meddela att jag, till min stora lycka, löst problemet med mitt alarm på mobilen. Tidigare har jag ju inte kunnar skilja på ljudinställningarna då det gällde alarm och ringsignal, men nu har jag lurat bugget i min telefon - jag gjorde en ny profil! Den heter "Jag sover!" och har inga ljud och inga vibrationer - men larmet fungerar som det ska! Det betyder att jag fick sova hela natten, trots att jag fick sms halv tre från någon som försökte väcka mig - så ÄGD!

Imorse gick jag upp kvart i åtta för att göra min mor glad. Medan hon stod i duschen var jag i köket och bakade, i största hemlighet. När hon kom ut möttes hon av pajdoft - gissa om hon blev förvånad! Jag bakade minipajer med hallonfyllning som hon fick i alla hjärtans dag-present. Receptet har jag hittat på en av mina nya favoritbloggar, http://linneasskafferi.blogg.se, men jag tror att jag behöver lite övning! Ni kan ju själva jämföra resultatet utseendemässigt!

                                        

Efter att mor ätit en paj till frukost begav vi oss mot staden och biograf Rigoletto. Galavisning av Pinoccio stod på schemat, och då de utlovade frukost sparade jag mig till denna. När vi kom in, efter att blivit stoppade x antal gånger för att vänta på att diverse kändisar framför oss skulle fotograferas, fann vi varsin frukostpåse på biostolarna och kaffe att hämta utanför - super! I påsen fanns en smörgås, en Brämhultssmoothie, smakprov på ett nytt knäckebröd och ett äpple. Den där smörgåsen vill jag återkomma till. I vanliga fall undviker jag allt vad vitt bröd heter, men då detta var min enda chans till frukost fick denna duga, och oj vad det var gott! Det är inte det att jag inte gillar nybakta frallor, jag älskar det och kan inte sluta äta - därav undvikandet, men jag hade glömt att det var såå gott! Sedan strosade vi lite på stan innen vi åkte hem och jag tog tag i mina fysikstudier. Det är svårt, något annat kan jag inte säga, men det går framåt!

Mina knän gör fruktansvärt ont, men axeln mår bättre. Det betyder att jag har samling åtta i Solnahallen imorgon, mums för det! Alltså; lugn hemmakväll står på planeringen, lite mer pluggande och sedan en Wallanderfilm som jag tror att jag inte sett. Men nu ska jag gå och se till så att mor får en mysig alla hjärtansdag-middag!

Seger med 35-15, vilket var prio ett. Knäna höll så länge jag stod på benen, annars fick jag halta fram och tillbaka två vändor innan det var okej igen. Axeln? Skyddet gjorde underverk! När jag började värma upp trodde jag inte ens att jag skulle kunna slutföra uppvärmningen. Efter första halvlek hade jag sju mål och tre bortdömda. Att jag skriver de bortdömda är för att jag i många fall är ytterst tveksam till om de verkligen är ogiltiga - idag vet jag faktiskt inte hur fallet var. Däremot var jag glad att det gick in, då jag innan matchen trodde att jag skulle få skjuta med vänster, nicka och lägga in bollen hela matchen, och typ bli mållös. Efter att ha stått still i halvlek var axeln slut, och efter att andra halvlek gått, och jag fortfarande var mållös i denna, fick det bli lite bänk, tro det eller ej. Det var nog ganska bra ändå. Nu är mina knän svullna, framförallt den högra. Har jag det det minsta böjt domnar underbenet bort på grund av svullnaden. Det är lite läskigt. Nu ska jag sova, vi ska ju se Pinoccio imorgon bitti! Eller ja, förmiddag iallafall.

Den här veckan har, helt ärligt, varit totalt misslyckad och pinsamt urusel! Jag har haft ont i mitt högerknä, vurpat och gjort illa det vänstra, fått tillbaka det onda i axeln, stressat sönder och inte kunnat sova, bråkat med far, snubblat in i en dörrpost och fått ännu mer ont i ett kvä och ont i hakan, ifrågasatt om jag ens ska spela handboll och till sist, det mest misslyckade av allt - skolan. Ett franskprov, ett kemiprov och ett argumenterande tal ; VG. Jag tål inte VG:n, jag tål inte medelmåtta. Eller jo det gör jag, men inte när jag går in fullt och satsar allt, då är det katastrof. Slutbetygen är inte pajade, ännu, men jag gör det ju inte lättare för mig direkt. Och när jag känner mig helt åt helvete, då gör jag aker jag absolut inte borde göra! Jag skulle ju göra en nystart när jag fyllde år, vad hände med det?

Nu tittar vi framåt. Framåt mot kvällens match, där jag lovat Amanda att göra tio mål för henne, och jag tittar framåt mot imorgon. Jag har vunnit biljetter, från hjärt- och lungfonden, till en galavisning av Pinoccio, med frukostbjudning och vad det nu är. Det är ju även alla hjärtans dag, vilket jag tar på största allvar - kärlekens dag är ingenting att ta lätt på. För mig är det nästan högre rankat än födelsedagar. Nu är det löpning till bussen, ciao!

Nu har jag gjort mig förtjänt av min nattsömn. Efter träningen har jag både jobbat med projektarbetet, beställt nytt proteinpulver och beställt en studentmössa - det började bli lite ont om tid kände jag, speciellt när alla fick sina i veckan! Vanligaste enkla tog jag, utan massa tjaffs på, eller som Fredrik beställde - ett tjusigt guldöverdrag! Planen just nu: läsa ut Pesten, förhoppningsvis få en hel natts sömn, avverka veckans sista skoldag, lämna tillbaka en grovt försenad biblioteksbok, ett litet ärende till staden Stockholm, och sedan: juniormatch mot Bolton! Känns som att jag har koll på läget nu! Nu blåser jag ut mina tre ljus - Godnatt!

Igår var vi på en föreläsning med Tjolle, annordnat av handbollen. Den handlade om hur man får en organisation, ett lag eller en grupp över huvud taget att fungera. Bland annat tog han upp det här med drivkrafter, vad som driver den enskilda individen. Vad är det som driver oss egentligen? Och framförallt; vad är det som driver mig till att träna varje dag och lägga ner all min lediga tid på handboll och spendera varje helg i någon sunkig gammal sporthall långt ute i random-land, kanske åtta på morgonen? Varför gör jag det? Möjliga drivkrafter var tillexempel familj, pengar, nyfikenhet, makt, nöje, revansch och så vidare. Men jag har funderat på det där, och jag vet inte alls vad som driver mig. Lite av hela budskapet verkade vara att om man inte ved varför man gör något så ska man inte göra det. Det har fått mig att tänka efter - bör jag ens spela handboll? Vad jag kommit på som möjliga drivkrafter är stoltheten, jag är oerhört stolt över att vara handbollsspelare och representera AIK, och att det är en del av min identitet - vem skulle jag vara om jag inte spelade handboll. Samtidigt vet jag att jag många gånger funderar på att lägga ner helt och hållet, men det skulle vara att ge upp, och det skulle jag känna mig otroligt skamsen och missnöjd med att göra. Frågan är: är det här acceptabla drivkrafter? Jag kan tycka att det inte är det, faktiskt. Att inte känna att man har en identitet utan det, och att jag skulle känna mig misslyckad som människa om jag slutade, det kommer ju följa med mig, även om jag slutar när jag är 76 liksom. Det känns som att problemet ligger någon annan stans då.

Med dessa tankar i huvudet, smärta i båda knäna och en axel begav jag mig till träningen - inställningen och ambitionen på topp? Knappast. Få det överstökat var mera målet. Tankar på pluggandet som jag borde ägna mig åt istället fanns också där, samt planer för helgen. Jag fick aldrig veta hur mycket knäna pallade med, för axeln sa ifrån först. Vid första hugget gick jag av, med tanke på vår planerade Boltonslakt imorgon. Efter träningen meddelar tränare Erik att jag är uttagen till både A- och B-lagsmatch på söndag. Hur länge har jag inte kämpat för det här, att få komma tillbaka till A-laget? Jag hoppade ju och skrek av glädje när jag fivk vara reserv förra veckan. Och så kommer det nu, när kroppen knappt klarar att hålla sig i ett stycke, och motivationen ligger någonstans nere vid fotknölarna - då passar det minsan!

Mitt högra knä har en inflamerad slemsäck, fick jag vete igår då jag besökte sjukgymnast Gunilla igår. Det blir värre när jag slänger mig, men än så länge var det ingen större fara, bara smärtan var ett argument för vila. På vägen in på Idrottskliniken bekantade jag mig med dörrposten nedan. Jag snubblar in och kör högerknät, det som misshandlades av isfläcken, rakt in i den välvässade kanten, och hakan in i den fina metallkanten en bit upp. Nu har jag ännu mer ont i knät, och är om möjligt ännu mer blå, och är bpde svullen, öm och röd på hakan. Jag tror att jag är otursförföljd - eller bara väldigt klantig.
                                                     

02:42 inatt fick jag ett sms. Efter det kunde jag inte somna om, som vanligt. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att inse att det inte är någon idé att ringa eller smsa så dags? Det hela blir ju extra problematiskt eftersom jag just nu sover extremt dåligt och inte kan somna om igen efter ett uppvaknande, hur trött jag än är. Alltså, jag har varit vaken i snart sex timmar, och dagen har knappt börjat. Vet ni hur glad jag är att det inte är någon handbollsträning ikväll? Jag skulle brutit ihop. Vet ni hur förfärad jag är över att jag har franskprov om en och en halv timme och jag är helt blank i huvudet, helt nollställd. Jag har pluggat, det är inte det, jag är bara så fruktansväert trött. Jag får ta till sömntabletterna igen.

Då fysik träning inte kan förvärra läget kan den, enligt min filosofi, bara förbättra. Alltså höll jag fast vid min plan att köra ett bodypumppass på nautilus efter skolan. Jag hann bara hem, äta lite yoghurt, och ge mig iväg igen - mycket pluggande det blev! Uttfallen känndes som satan i knät, liksom några oförsiktiga rörelser vid viktbyten - men annars gick det förvånansvärt bra. Tungt? Mjo, jag drog ner lite på vissa vikter, dels med tanke på knät i benövningarna, och dels med tanke på min axel, som bråkade med mig på träningen igår. Men nästa gång blir det fullt ös igen - jag längtar! Gissa om jag har fastnat för den här träningsformen!

Efter träningen kom mor min och vi drog en runda på Maxi. Storhandling, då jag upptäckt att det är svårt att, så att säga, koka soppa på en spik. Massor med bra och gott har vi köpt, och kreativiteten flödade! Lite fusk med middagen ikväll dock - jag föll pladask för sushin. Jag tror inte jag själv har förstått hur mycket jag saknat denna underbara maträtt. Tyvärr är det inte ens någon idé att försöka laga den hemma, då jag är den enda som förstår tjusningen. Ni får ett smakprov!

Jag kommer precis från skolsyster, som jag kände att jag borde besöka mellan mina två lektioner. Hennes besked angående mitt vänstra knä var positiva - inga skador på leder eller skelett. Tack för det! Däremot sa hon att mjukdelarna i knät hade fått sig en rejäl omgång, och att jag troligtvis skulle komma att ha ruskigt ont ett bra tag, men det är inte farligt att träna. Alltså, jag kan inte göra någonting värre genom att fortsätta springa, spela handboll och styrketräna - även om det kommer göra förbannat ont. Bolton, ni slipper mig inte så lätt!

Någon vill mina knän något ont just nu. Sen tidigare, framförallt sen matchen i fredags, har jag sjukt ont i mitt högerknä, eller knävecket egentligen. Efter en tids jogging klarar jag av handbollsspelandet utan problem, men så fort jag slänger mig på marken dör det. Spela kan jag fortfarande göra, men första minuten efter är en plåga, och efter det är det smärta. Jag var ute och joggade, för det onda knäts skull, i morse. Det var lugnt tyckte jag - det är ju barmark! Det var det inte nere vid Bockholmen. Blankis och inte sandat - kul. När jag skulle ner för en lite backe, och svänga samtidigt halkade jag och flög pladask ner till bakcens fot - ett platt fall på mitt friska knä. Med tårarna rinnande ned för kinderna av smärta, ett stort hål i mina nya löparbyxor och massor med blod på knät haltade jag hem - herregud vad ont det gjorde! På vägen hem varnade jag en gammal dam som var påväg åt Bockholmshållet - dagens goda gärning? När jag kom hem såg jag att det även är helt svullet under knät, och jag har ingen känsel i huden runt omkring. Jag kan inte heller belasta eller böja benet utan att kippa efter andan av smärta. Mor tror på en spricka och vill att jag ska banga skolan och ta mig till vårdcentalen. Jag vill ha 100% närvaro och ska snart bege mig till bussen - kan skolsyster sådant här kanske?

...precis som jag ville ha det! Middag med hela familjen, det vill säga mor, far och bror, är det bästa jag vet - och det fick jag njuta av på min nittonårsdag. Japanskt stod på menyn, men jag och pappa höll oss på den säkra sidan och valde en gemensam favorit; sushi + sashimi <3. Efter middagen var alla tre med på juniormatchen i Huddinge. Det har aldrig tidigare hänt, att de sett en och samma match. Jag njöt.

Njöt gjorde jag dock inte av resultatet - förlust med fem. Jag är allergisk mot bortförklaringar, men det bör nämnas att vi en dryg fjärdedel av matchen bara hade två ordinarie niometersspelare att tillgå, samt att deras målvakt hade en kanondag. Nu blir det, med allra största sannolikhet en fjärdeplats för oss i serien, och första slutspelasmatchen mot vinnarna i elitserien - kul. Jag trodde verkligen att vi skulle komma tvåa - vad hände liksom?

Jag funderar på att köpa mig en kamera. Då jag kopplat in den externa hårddisken till min dator har jag hittat alla mina gamla fotomappar - vi tog ju bilder hela tiden! Den trenden dog ut, och nu minns jag inte vad jag har gjort. Nyaste bilden på mig, som jag har på min dator, är, förutom några suddiga handbollsbilder, ett år gammal imorgon. Jg har knappt några nytagna bilder på något annat heller kan jag ju säga. Min mobilkamera med två megapixlar har ju mer att önska, även om den gör sitt bästa!

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.

Den senaste tiden har jag varit så fruktansvärt trött. Hela dagarna går jag som i dvala, och träningarna på kvällen blir bara en lång lidelse. När jag kommer hem efter det går jag och lägger mig direkt, men kan inte sova. Det går bara inte. Inte ens när jag tar till det starkaste sömnpillret jag vet; Pesten. Igår lyckades jag somna hyffsat snabbt, och jag minns att jag tänkte i drömmen att jag låg väldigt skönt och sov gott, på något vis. Då ringer telefonen. Efter det kunde jag inte somna om. Från halv två till strax före fyra låg jag och vände och vred på mig, till slut grät jag nästan av frustration. Jag kanske ska återuppta de riktiga sömpillrerna igen? Eller bara stå ut två veckor till - till sportlovet?

Trots mina sömnproblem känner jag att jag kan vara nöjd med vad jag gjort i skolan idag - en mycket trevlig känsla. Jag är klar med mitt argumenterande tal, och jag känner att jag har koll på det, på kemin kände jag mig ovanligt fokuserad, till och med på laborationen, vars färgsprakande resultat ni kan se nedan. Det handlade om påvisningar av olika ämnen; i den lila finns det aminosyror och i några av de övriga proteiner. Religionen tycker jag om, mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och även där kännde jag att fokus låg på rätt saker. Ljusglimtarna finns, även om de framträder allt mer sällan! 

                                                                               

Att jag har svårt att lita på folk är ingen hemlighet. För att komma mig nära krävs det lång tid, och tålamod. Egentligen är det nog mest jag själv som förlorar på det - men jag kan inte rå för det. Något jag absolut aldrig litar på är dock fulla människor, jag tror nästan att jag är rädd för dem. Sanningshalten i vad de säger är inte hög någonstans, och allt vad sans och förnuft är borta. Det är nog därför jag inte dricker, för att jag inte litar på mig själv när jag är full - och jag är rädd att andra inte ska lita på mig.

Vi skriver argumenterande tal i svenskan, och mitt ska övertyga folk att skänka mer pengar till hjärtforskningen. Jag har blivit så sjukt berörd av ämnet, då jag läst typ allt som står på Hjärt- och lungfondens hemsida. Februari är Alla hjärtebarns månad, då en insamlingskampanj pågår för att samla in pengar för att bekosta fyra nya forskartjänster, till barnens undsättning. Varje år föds 1000 barn i Sverige med hjärtfel. Det låter ju inte jättemycket, med tanke på hur många det föds totalt - men om man börjar fundera på det är det ju hemskt! På nyhetsmorgon var det en lite hjärtsjuk pojke med imorse, jag blev helt tagen. Just nu säljs Hjärtepins, där vinsten går till ändamålet. De säljs på bland annat Hemköp och Hemtex, och jag ska absolut köpa en av varje på vägen hem - bidra ni också!
                                                                     

Idag är det exakt ett år sen jag kom tillbaka till AIK, och sedemera även ett år sen Johan började träna juniorlaget. Om vi säger såhär; under det här året har det hänt grejer! Men herrejäklar vad det har gått fort! Jubileumet firades med en handbollsträning. Seg som sjutton, och intervaller efter det - kul vi hade. Jag har suttit uppe allderles för länge nu och letat restaurang till på fredag. Japanskt är jag snuskigt sugen på! Är det bra mat att spela match på? Säkerligen inte, men vad gör det? Jag har i vart fall inte hittat något, då de tagit bort min bästa vän i dessa lägen; sökfunktionen på alltomstockholm. Varför då?

Vinteridrottsdag för barnen på Danderyds gymnasium - vila för mig! Jag kände att det min kropp behövde idag var en promenad och rehab för knä och axel - så det var vad den fick. Den fick även sova ut ordentligt, vilket den inte fått på mycket länge, och den fick inte kunskap i form av fyiskstudier. Under eftermiddagen gick jag igenom fyra kapitel, från början till slut, och jag förstår inte hur jag kunde tycka att dessa var svåra när vi höpp på med dem! Visserligen var det under min extrema down-period förra vårterminen, men jag minns att jag var helt lost och fick IG på båda proven - nu känner jag mig hur lugn som helst, och det är mer än två veckor kvar till nationella - tack för det! Jag har ägnat mig åt arbete i köket också - love it! Matlagningen resulterade i en soppa innehållande kokosmjölk, lax, saffran och massa annat gott, och så bakade jag jordens nyttigaste matbröd - även om jag ska utveckal receptet lite till nästa gång. Jag älskar verkligen att laga mat!

Sen sist har det spelats två matcher, en med b-damerna och en med juniorerna. Torsk + torsk, dessvärre. B-damsmatchen i söndags morse var jag bara glad att jag överlevde, och att jag till och med kan sticka ut hakan och säga att jag var bra i andra halvlek gör ju inte det hela sämre. För er som inte vet det så är Jossis + morgonmatch ingen bra kombination. Jag är faktiskt rättså morgonpigg, att gå upp är inga problem alls, gå i skolan klarar jag också av, och att träna. Men att spela match, det är stört omöjligt. Förlusten med juniorerna igår var mer väntad, då ett par obesegrade serieledare stod för motståndet. Så förlust med fem mål är kanske inte det sämsta iallafall! På fredag gäller det - borta mot Huddinge, då smäller det!

Inför födelsedagen kommer ju, som brukligt, frågon om vad jag önskar mig. Ingenting, faktiskt. Förutom det gamla vanliga; pengar. Jo, jag önskar mig en lägenhet, men det är ju lite svårt att ordna, då jag inte vet i vilken del av landet jag vill ha den, eller behöver den framförallt. Sen önskar jag mig, i och för sig, snö på min födelsedag, en seger mot Huddinge, kärlek, VG på nationella i fysik, en oskadad kropp och oändligt med energi - men sådana saker är ju lite svårare att uppfylla!

BTW: jag skar mig i fingret idag. Tur i oturen, det var bara tummnageln jag kapade - men oj vad rädd jag blev!