Min dator gick typ in i väggen - den hann före mig. Nu hoppas jag att den är pigg och kry igen - till och med ä-tangenten är på plats. Idag var vi på filmhuset och såg en mexikansk film, den var inte bra. Jag, Johan och Jens var sena, såklart, och smög in precis när förtexterna var slut. Vi satte oss förstås längst ner på kanten lite försiktigt. Tyvärr var det en stor salong, och vi fick både ont i nacke och ögon - det slutade med att vi låg på golvet och tittade. Mycket sofistikerat.

Juniormatch i Kungsängen efter det. De är var obesegrade serieledare, och är tyvärr det fortfarande. Som lag var vi väldigt mycket bättre än mot Huddinge, men jag var katastrof. Jag hade åtta bra kantlägen, som ska sitta, ingenting att snacka om. Jag satte ett. Förstå; ett av åtta - det är totalt värdelöst för en kantspelare. Helt oacceptabelt. Hade jag satt sex av de lägena jag missade hade jag varit nöjd - såpass bra var de. Hade jag gjort det hade vi vunnit med två. Laget sa att jag "spelade bra" - vilket skitsnack, verkligen. Jag tar på mig den här förlusten, verkligen - sorry tjejer. Visst, handboll är en lagsport, och vi jobbade som ett lag också. Det var ju laget som satte mig i alla bra lägen, men jag gjorde inte min del i lagspelet genom att inte sätta dem. Skandal - jag avgår.

Imorgon ska vi på SACO-mässan har jag hört. Just nu känner jag att det inte kommer ske. Jag vill ligga hemma och göra nada, alternativt springa några mil - helst med en tiokilos ryggsäck och shorts, bara för att. Det känns inte som att jag vet vad jag ska titta efter riktigt - jag har min plan. Och internet finns - när som helst och mycket närmare. Dessutom vet jag ingen annan som ska gå - men vi får se.

Amanda ska med till Vadstena på lördag, med a-laget alltså. Grattis, verkligen! Jag ska också med, ingen bitterhet här inte. Jag känner dock pressen - som om jag inte gjorde det innan. Det känns som att det här är min sista chans att lyckas nu. Gör jag inte det tar Amanda min plats. Jag vet inte om den pressen taggar mig eller sänker mig - det märker vi. Som sagt, Vadstena på lördag, ledigt imorgon eftersom vi spelade idag, och jag är inte uttagen till b-laget på söndag. Synd, jag skulle behöva det känns det som nu - att få spela lite utan press. Jag ska fråga Johan lite snällt om jag får åka med dem ändå tror jag.

Inte nog med den förfärliga fredagsmatchen, idag var det dags igen. En sådandär superviktig match som vi bara måste vinna med a-laget. Men, torsk - åter igen med ett målfan. Det kändes inte lika vidrigt som med juniorlaget, men fullt tillräckligt ändå vill jag lova. Vi hade inspring med småbarn, herregud, det var ju inte länge sen jag sprang in med de stoora a-lagssplarna, känns det som! Gaah, min a-knapp är superglapp och jobbig! Jag fick spela nästan halva matchen iallafall, men jag måste göra någonting - det känns verkligen inte som att jag tillför ett skit, snarare att vi alla sitter som på nålar när jag är inne, för risken att jag ska paja något. Huvaligen!

Igår tänkte jag inte göra ett skit, och bara röra mig i triangeln soffan-sängen-köket, så blev det dock inte. Jag vr ute på hundpromenad med Mitzy, sötvovven! Vi hade det jättetrevligt, verkligen! Sen bet hon sönder kopplet på något vis, och matte fick komma och hämta med bilen.Hon tyckte att jag kunde gått hem utan koppel, men liksom, det känns ju inte jättebra att riskera något när det är någon annans hund.

När jag skulle till matchen fick jag löpa till bussen. Ett vägarbete ville stoppa mig, och lyckades nästan! En sådan där byggtejp i plast skulle spärra av vägen och ville att jag skulle gå runt - med sådant fanns det inte tid för då bussen kom åkande vid sidan av mig. Ett graciöst hopp skulle ta mig över avspärrningen hade jag tänkt, men med plastbanden fladdrande i vinden och med handbollstrunken på ryggen fastnade jag med foten och vurpade ner i en grusig vattenpöl. Byxorna, nya overallsbyxorna, gick sönder, och hela jag var blöt. Men, busschauffören såg mig och stannade och väntade - trots att ingen annan skulle av eller på.

Mina ben vill bara ha ett break. Jag sprang i ett skönt tempo idag, ganska fort, men utan att pressa på - men inne på träningen var det banslakt på g. Jag vet inte vad det var som var så jobbigt, det var kanske allt tillsammans. Lite uppryckande är dock att mitt "sköna" tempo som jag hållet när jag tar det lite lugnare innebar att jag tog mig runt femman på 22:52 - rättså imponerande med tanke på att mitt personliga rekord låg på starx under 25 för ett halvår sen. Löparförmåga är ingenting jag har gratis, verkligen inte, det har jag kämpat för. Som jag krigade i somras - det är nu det lönar sig - suckers!

När jag ligger här i soffan ser jag rättså illa ut måste jag erkänna. Jag bara såg det nu, ur den här vinkeln ser jag två sår på knogarna, ett på höften och en söndrig armbåge. För övrigt fortsatte Åsa att göra den illa idag, eller ja - jag täkte hennes skott precis där jag har som ondast från gårdagens drabbning. Hon gjorde mig gott också; när vi stod nere på vår kant och väntade gav hon mig uppriktigt cred för mitt försvarsspel - sånt värmer nog mer än vad folk anar. Matchspelt i slutet av träningen börjar med att tränare Mia säger att vi verkligen måste sätta alla lägen. Naturligvis missar jag så gott som allt från min tilldelade högerkant. Men, trots allt, så är jag en a-lagare på söndag också! Jag blir verkligen hysteriskt lycklig ska ni veta! Men en sak i taget, imorgon är det juniormatch hemma mot huddinge kvart i åtta i Råsta - heja AIK!

Den här dagen har varit helt perfekt! Först hade jag ett mycket givande projektmöte - har jag redan säkrat ett mvg? Allt känns mycket lättare nu iallafall, jag har koll på läget igen. Sedan råkade jag ut för ett brandlarm, innan första lektionen - mycket mer finns inte att säga om den skoldagen.

Mor och jag var på hälsomässan i Älvsjö - det är grejer det! Hälska, kost och träning - jag har hittat hem! Då mor gnäller över att min gainomaxkonsumtion ruinerar henne var vårt mål med besöket att hitta ett billigare alternativ. Jag vet, mat är det allra bästa, men jag är inte hungrig efter träningarna, och det är så sent - vätska ska det vara! Vi hittade en mycket kunnig och trevlig tjej, även om jag känder att jag faktiskt hade bättre koll än vad jag trodde. Vi lyckades tillsammans, hon och jag, komma fram till den ultimata lösningen för mig; ett proteinpulver samt kolhydrater i fast form, tillexempel smörgås och en banan - det är vad jag klarar av att äta. En burk dahlblads jordgubb är nu inköpt - 7 kronor per portion, istället för 15 kronor vilket vi ger för en gainomax. Mor är lycklig.

Matchdags! Jag har varit så taggad, så nervös och verkligen längtat så - fjärilar i magen har jag haft i två veckor, ingen överdrift. Äntligen dags! Vårt mål innan matchen var seger med 30 mål. Vi vann med 26, så det var nästan godkänt. Vi skyller lite på att planen inte hade fullstora mått, skam att man ens får spela på sådana, och lovar att vinna med 30+ hemma i vår! Min egen insats är jag mer än nöjd med! Eller kan man vara annat med nytt målrekord? Åtta mål, två från vänster i första halvlek och sex från höger i andra. Jag gillar att det går bättre på höger, lite udda. Min teori är dock att jag spelar vänster i första och höger i andra, och i andra är alla andra mycket tröttare - motståndarna garanterat, men även en del av våra egna kan jag gissa. Notera att jag spelade non stop - oh my vad jag älskar det!

Efter vår match var det spångadags. Jag mår bra av det laget, nostalgikänslor minst sagt! Jag, Sebbe och Marcus åkte dock på sekretariatet - men det klarade vi ju bra? Spånga vann också, och det var väl bra för världsfreden tror jag. Dagen och kvällen har varit fantastisk - jag kommer somna med ett leende på läpparna, och förhoppningsvis ta med mig känslan till morgondagens match - heeeello Jakobsberg och Viksjöhallen!