lite har jag fått gjort iallafall
Förutom en avbockning i marginalen vad det gäller handledarkursen har jag faktiskt ägnat lite tid åt skolan. Min prioritering kan jag dock ifrågasätta; nationella i fysik b närmar sig med stormsteg, även om vi fått det framflyttat sex dagar, men jag ägnade större delen av tiden åt religion och biologi? Det kanske lönar sig längre fram, men nu är jag less på att plugga och det blev allderles för lite fysik. Samtidigt kan jag inte göra något annat heller, jag kar liksom en känsla av att inte vara klar med något jag borde göra - och då kan jag inte koppla av. Gaah!
Jag har fått någon duschmani tror jag, jag vill bara duscha hela tiden. Kanske för att jag fryser för jämnan, och tanken på en varm dusch är då väldigt lockande, kanske för att känslan av att ta på sig rena och torra kläder efter en dusch är det underbaraste som finns. Negativa bieffekter: min hud är torr som fnöske och jag måste smörja in mig hela tiden, vilket medför att den där rena-kläder-känslan försvinner lite. Ännu en negativ bieffekt är naturligtvis slöseriet med vattnet, men jag anser mig inte vara vuxen ännu, så det bortser jag ifrån! På tal om det tycker min blogg att jag har fyllt 19 redan - har jag missat något? Det skulle inte förvåna mig om jag glömde bort min egen födelsedag - jag har fått en fobi för sådanan tror jag, och att fira saker.
en vecka kvar
jag vill inte spela handboll
By the way, matproblematiken löste sig med lätt frästa grönsaker, i form av broccoli, skogschampinjoner, paprika, purjolök och squach tillsammans med min underbara lammkorv och lite fullkornspasta - succen här hemma var ett faktum! När jag kom hem efter matche hade mamma köpt en mattidning åt mig för vidare inspiration, det tackar vi för!
idétorka
Imorse gjorde jag en såndär jobbig grej; jag halkade omkull. När vi gått av bussen, jag och typ hundra personer till från skolan, sviker fästet under mina stövlar mig och jag flyger som i en film. Och yes, alla böcker ut i snön. Jag har inga stövlar med klackar, just för att undvika sådana här saker då marken är ojämn. Idag var den för slät, och mina helt omönstade sulor gled som en curlingsten på is. Heja mig!
För övrigt: vi har inte fått tillbaka terminsproven i kemi ännu.
tack för denna tv-kväll!
Tagga för torsdag säger jag bara! Bortamatch mot Enköping med juniorerna, må axeln hålla, snälla Gud! Viktig match ska ni veta! Viktig vecka framöver vad det gäller juniorserien förresten. Kungsängen hemma på måndag och Huddinge borta nästa fredag. Då hoppas jag på att få fira födelsedagen med en seger! Den födelsedag som jag förövrigt fasar för. Nitton år. Det känns inte bra alls. Arton är första steget till att bli stor. När det gått ett år, och det känns som att jag står kvar och stapar i samma ruta, då är det inte bra. Jag behöver ett miljöombyte, till hösten. Troligtvis kommer jag tvingas till det för att pluggandet kommer kräva flytt till annan stad, men även om jag pluggar i Stockholm, eller Uppsala för den delen, så känner jag att steget är nödvändigt. Far pratar om att han inte vill att jag ska ta studielån. Kvar står då alternativen att han betalar eller att jag bor hemma. Så om far ska få som han vill får han nog börja langa fram lite pengar är jag rädd! Nu är det andra halvlek!
jag är så död.
det där med klockan
I skolan tyckte någon att jag skulle få tillbaka lite tid för all stress på morgonen; varsågod, en äckligt lång håltimme! Kemilärare Mathias sjuk och en lång lunch på det. Riktigt drygt. Feber tror jag att jag hade också; riktigt hängig, yr och på slutet började jag kallsvettas. Uscha! Efter religionen åkte jag hem och sov, lagade middag (och åt den!) och sedan hade jag nya krafter för lite träning - att klaga på sjukdomar är för mesar. Med tanke på min axel trodde jag att jag åkte dit för spänstträningen innan, och sedan egen underhållning på bästa sätt i gymmet restenade 90 minuter av träningen. Så blev det icke. Lite halvhjärtat började jag vara med på bolluppvärmningen, inte ens knäskydden hade jag på mig, men det hela slutade med att jag körde hela träningen. Jag var dock spänd och rädd hela tiden, jag är ju tillbaka i det läget att jag inte litar på min axel (även om jag kommit fram till att det faktisk är triceps jag har ont i nu = ingen gammal skada = jättemycket bättre!). Att jag inte hade knäskydd gjorde ju inte det hela bättre, och de låg hemma och kunde inte trollas fram.
Mail från två lärare hittade jag i inkorgen; fysiklärare Lars och kemilärare Mathias. Ingen av dem är säkra på att de kommer imorgon, vilket betyder att jag eventuellt inte ens har lektion imorgon? Eller jo, franskan, men den vet vi ju hur det är med. För er som inte vet: jag kan glida in lite när jag vill. Min lärare sätter alltid 100% närvaro och om jag kan svara på något är hon jätteglad. Om jag dessutom klarar övre halvan av VG på proven får jag MVG i kursen - bre deal!
vårtermin
Min axel kan för övrigt gå och dö. Den valde ju att protestera, big time, i måndags, och idag gick jag ner för ett nytt försök. Observera: jag tog mig till och med en vilodag igår. När träningen började kände jag ingenting! Det var som om måndagens smärtor aldrig funnits, det var verkligen för bra för att vara sant. Rädslan fanns där, åjo, men hellre den än smärtan. Men, efter 45 minuter började den kännas och jag gick av direkt - jag vågar inte annat. Nu känns den bra igen. Konstiga, dumma, enfaldiga axel. Tror jag ska skippa handbollen imorgon, så att den får som den vill, men träna, det ska jag!
Jag träffade Mie i skolan igår, och hon klagade högljudt över träningsvärk i hela benen, skyllde på de nya intervallerna från i måndags och frågade om jag kände likadant. Jag visste inte vad hon pratade om. Idag gör jag det. För övrigt gick jag ut i gymmet och körde ben resterande de resternade 45 minuterna av träningen. Sedan kom jag på att vi kör interveller efter träningen. Det var en rolig upplevelse - det känndes som att jag sprang i slow motion med en ilsken liten hund som bet sig fast i vat och ett av mina baksida lår.
en trasdocka
Min axel har gått sönder - igen. Jag vågar inte ens fundera på hur allvarligt det är den här gången. Igår, under b-lagsmatchen, åkte jag på redigt med stryk, jag är seriöst blåslagen och min nacke är inte okej någonstans. Dessutom högg de tag i min arm var och varannan gång när jag skulle skjuta - vilket egentligen är straffbelagt med direkt rött kort på grund utav skaderisken. Smärtan i axeln var bara en i mängden, och jag lyssnade inte på den. Naturlgtvis borde jag vara extra lyhörd mot just axeln, då det är en gammal skada. Men nej, jag körde på träningen som vanligt idag och sen var det kört. På idrottslektionen idag tänkte jag för första gången sen skadan att jag var så glad och tacksam över att jag helt var av med mina problem, att jag var skadefri och kunde köra på - leka som alla andra barn. Den glädjen bar jag med mig under dagen, men det var såklart för mycket begärt, och jag blev ifråntagen den - flera gånger om. Nu ska jag gå och lägga mig med mina vänner; voltarensalvan, värmekudden och Pesten.
pesten
Promenad med far idag. Vi tycker om att gå tillsammans, han och jag. Fort går vi, riktigt fort, och ofta långt och länge. Idag gick vi till Silverdal och tittade på hus. De är så fruktansvärt vackert designade med konstaster, raka linjer, vinklar och stora fönster - det var så att snålvattnet började rinna och vi ökade på stegen för att motså frestelsen att ringa 118 118 och be om numret till första bästa mäklare. När jag kom hem såg jag att det var ett hus tillsalu, det låg ute på hemnet. Jag klickade på "tipsa en vän" och fyllde i pappas adress. Man kan ju alltid försöka?
Eftermiddagen och kvällen spenderades med först kemiböcker och sedan Elin, och Simon för all del. Hon bjöd över mig för att titta på handboll tillsammans. Det var hur mysigt som helst, och det var verkligen länge sen, känner jag nu, som jag hade någon här i Bergshamra som jag umgicks med. Det krävs ju alltid en bussresa för att få lite sällskap, nu krävdes det ett par skor, en jacka och en halsduk - mycket mer praktiskt! Efter hemkomsten har jag suttit och sammanställt en lista med alla möjliga utbildningar som jag kan tänka mig att gå i höst, i ett försök att rensa huvudet lite. Liksom, om jag har det på ett papper kanske jag inte behöver komma ihåg det och tänka på det hela tiden? Jag hittade ett mycket lockande program på Stockholms universitet; kandidatexamen i arabiska med inriktning mot mellanöstern- och nordafrikastudier - låter inte det som något för mig...?
Nu: sänggående. Redan allderles för sent. Samling 8.00 Solnahallen imorgon. Det är drygt, otaggande, förfärligt tidigt, motbjudande, inhumant och bara fruktansvärt elakt, men jag antar att jag förtjänar det. Så går det!
äntligen fredag
På eftermiddagen satte jag mig på bussen och åkte bort mot Solna, stora Solna, inte vår lilla del. Gymmet och body pump väntade. Det är skönt att köra det som omväxling mot att träna styrkan själv. Det är över på en timme och väldigt lite går åt till vila och spilltid. I vanliga fall, då även väntan på lediga redskap kan förekomma, kan ju en träning lätt ta tv - två och en halv timme med uppvärmning och strech och hela baletten. Efter det åkte jag hem, lagade mat åt mor och hoppades på en mysig kväll. Men nej. Jag vet inte vad som händer, om vi bråkar om allt eller om hon bråkar om allt, jag tycker seriöst inte att det är jag som börjar det. Men, ännu ett bråk och kvällen spenderades i tystnad framför Let's dance. Imorgon börjar handbolls-VM för sveriges del - det ser vi mer fram emot!
det är ett stort steg
Jag har ju försökt ta tag i det här med körkort också - fort går det ju inte. Mina föräldrar överlåter allt på mig, och svarar knappt på frågor. Igår bestämde jag mig för att verkligen ta mig tid till att hitta en handledarutbildning som passar, vilket är lättare sagt än gjort eftersom det måste vara på en tisdag. Jag frågar när alla kan, men får bara svävande svar. Efter en och en halv timme har jag hittat EN utbildning som är på en tisdag och inom typ en månad - i haninge. Varför inte? Nu ska jag bara övertala far att skippa sin träning den dagen. Jag lämnade en intresseanmälan och det stod att de skulle ringa upp. Har de gjort det? Neej.
tillbaka till rutiner och ordning
Jag behöver ha ordning, rutiner och regler runt omkring mig, och jag hatar, verkligen avskyr, när någonting stör mitt mönster - eller om någon bryter mot regler. Nu när jag kommit in i allt igen, med skola, handboll och allt som rör det med fasta tider både vad det gäller mat, schema och träningar så saknar jag inte lovet jättemycket faktiskt. Naturligtvis älskar jag att vara ledig, men jag mår egentligen bäst av att följa ett bestämt schema. Och jag kan inte komma på något mer tillfredsställande än att bli klar med ett arbete eller en rapport och trycka på skicka-knappen innan en deadline. Jag kanske bore styra om mot journalistyrket - igen?
På tal om utbildning och yrke; jag känner en blandning av förväntan, spänning och en enorm rädsla. Jag vet vad jag vill. Jag vill ta kandidatexamen i nutrition på Stockholms universitet. Punkt. Ett litet pytteproblem bara: intagningen. Förra hösten hade sista intagna 18,16 i snitt, viket känns aningen svåråtkomligt, faktiskt. Högskoleprovet är mitt hopp. Men om inte? Jag vet inte om jag är beredd att jobba och vänta ett år, jag vill komma igång direkt. Och nej, utbildningen finns ingen annan stans i landet. Men när jag ändå leker med tanken funderar jag på att bara lämna allt och flytta - även om jag väljer någonting som finns här också, typ molekylärbiologi, medicinsk biologi eller liknande. Alla andra rena kost och näringsprogram verkar så fruktansvärt lama och off på något vis. En nystart kanske? Umeå? Varför inte? Den tanken har jag lekt med förut - jag älskar norrland. Förut har handbollen varit det som hindrat mig, men just nu är det inte ett problem, just nu är inte handbollen mitt fokus - tyvärr. Jag vet inte vad som har hänt, men det är inte roligt längre. Idag vann vi med juniorlaget, tjoho liksom. Det kanske var någonstans där jag blev petad ur a-laget, eller snarare där jag insåg att jag skulle bli det, alltså efter sista matchen innan jul. Efter det har det inte varit sig likt. Eller ja, petad, jag har blivit överställd en match, vi får hoppas att trenden inte håller i sig - jag vill ju det här egentligen - det här också.
att vara ledig <3
Ni skulle bara veta hur mycket jag njuter av att vara ledig! Eller, det kanske märks med tanke på att till och med bloggen prioriteras bort. Och det beror absolut inte på att jag är fullbokad hela tiden, utan snarare på att jag inte är det och bara njuter av att inte göra någonting. Jag har tränat, och umgåtts med familjen - och det har varit helt underbart. Datorn fick jag tillbaka från reparation under slutet av mellandagarna, men den har knappt fått någon tid alls - jag har vant mig vid att inte ha den. Nu mot slutet, som det faktiskt är, av lovet har jag börjat komma tillbaka till verkligheten lite smått, genom att börja kika lite åt skolarbetets håll - jag behöver det. I annat fall kommer jag aldrig att orka börja på onsdag igen.
Både jul och nyår tillbringades med familjen, och det var helt klart bästa jul och nyår någonsin. Stämningen var mysig och jag mår aldrig så bra som när jag ser mamma och pappa tillsammans - det är nog för att göra hela julen, allt annat är bara en bonus! Något jag, tro det eller ej, inte har saknat är handbollen. Vi har ju haft uppehåll sen arbogamatchen med a-laget den tjugonde, och vi går in i hallen igen på måndag. Jag längtar inte, och jag hoppas verkligen att jag blir lika biten igen så fort vi kommer igår, annars kommer den här terminen bli groteskt jobbig! Är det någon som börjat med kemirapporten förresten? Och vem ringde mig tre minuter över sex på nyårsdagsmorgonen, med dolt nummer, utan att säga något?
