Kämpigt och tungt? Ja. Men vi gör vad vi kan för att allt ska bli bra, jag och mamma. Hon hjälper mig massor, nu under lovet har hon till och med fixat jobb åt mig för att jag ska hålla mig sysselsatt och inte gå och gräva ner mig - i princip. Jag sitter på hennes jobb och korrläser webbsidan, kontrollerar länkar och gör lite finjusteringar. Alltså; jag har tillgång till editor-verktygen på forskning.se, där mor, och numera jag, jobbar. Det är lite läskigt faktiskt.

Nu är det officiellt; handbollen är ett avslutat kapitel för mig. Det är ett steg i min väg tillbaka till att bli mig själv igen - det blev för mycket helt enkelt. Och det var inte roligt längre. Jag har verkligen försökt hålla skenet uppe, kämpa och inbilla mig att det är roligt - men det var det inte. Glädjen försvann för flera månader sen, och nu, när det även börjar märkas på min prestation, då är det ingen idé längre. Jag vill be mitt lag om ursäkt för att jag bara har försvunnit, men jag har inte klarat av att sköta det bättre. Jag kommer ner och säger hejdå, jag lovar er det.

Igår tillbringade jag tid med Malin - Mauwlin! Vi har inte sets sen augusti, och knappt pratat sen dess heller. Ännu ett steg i "tillbaka till mitt riktiga jag". Det var kanon, verkligen toppen, och under den tiden kände jag mig som vanligt. Inte en dyster tanke, inte ens i närheten. Jag var nästan tillbaka till mig själv, nästan. Det tog på krafterna, och efteråt var jag helt slut, men det var värt det, och nu vill jag inte släppa henne igen. Jag hoppas även på att få träffa resten av folket - snart!

Jag vill ha en kamera!