Under gårdagen var jag i skolan för att pricka av ett moment på min lista; MVG-laborationen i kemi b. Det var, för att inte fara med osanning, jättejobbigt. Gråten i halsen och panikkänslor under hela cykelturen dit, och under själva laborationen var det inte bättre. Till en början kändes det som att jag skulle bryta ihop och ge upp, jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Efter att ha gett det ett försök kom jag igång, chansade lite och tänkte till en smula, gjorde massa fel och körde uteslutningsmetoden. Vi skulle identifiera sju olika vita pulver, med hjälp av olika tester och en lista med vilka ämnen det var och vilka strukturformler de hade, så egentligen skulle man bara kunna chansa hej vilt. När jag lämnade in min lapp med mina svar såg Mathias mcket nöjd ut och sa att jag hade lyckats pricka in alla. Jag blev helt paff, och förstod det inte förrän jag kom hem. Då släppte alla spänningar, och jag grät.

Efter det kraftprovet låg jag som en blöt fläck här hemma, och längtade efter sällskap. Jag tänkte ringa någon lagkamrat, eller föredetta lagkamrat kanske man ska säga, och erbjuda en fika eller något liknande i mitt hem. Då kom jag på att det går ju inte - de har ju träning. Jag saknar sällskap, umgänge och gemenskap - jag har ingenting av det kvar nu när handbollen är borta. Jag känner mig riktigt ensam faktiskt.