Idag fyller min lilla bruur år, sjutton sådana har han hunnit bli. Helt otroligt, jag känner mig fortfarande som... sexton kanske? Men nej, vi växer båda två, jag har inte själv insett att jag är nitton, jag säger fortfarande arton har jag märkt. Men åter till bror min! Eftersom Ebba inte kan vara ensam kraschas vår tradition med restaurangbesök med både mor och far på födelsedagar, så vi tar med oss restaurangen hem! Alla väljer sin favorit, och sen äter vi den hemma - mycket praktiskt faktiskt. Det tycker iallafall jag som slipper åka runt och inhandla maten i rätt ordning och ska se till att allt är varmt och gott samtidigt - det får de med bil och körkort stå för. Bror och far satsar på thaimat; kyckling, nudlar och jordnötter och grejer -sådant gillar de. Sashimi blir det för min del, från Samba Sushi på Götgatan - big love! Mamma gör det enkelt för middagsorganisatören och vill ha rostbiff och potatissallad från närmaste konsum. Mor och jag har varit och hämtat en maffig prinsesstårta på Råsunda hembageri, och köpt en femtonkilos hundmatspåse - här ska det kalasas vill jag säga!

Lite nostaligisk blir jag när jag tänkte tillbaka på vad jag gjorde när jag var sjutton - det var ju typ evigheter sen? Det var då vi firade med party party hemma hos mig, och Johan hade egen fest ute i mitt trapphus. Det var för övrigt då jag och mina nära och kära rännde på kalas mest hela tiden, och drack alkohol oftare än vatten kändes det som stundvis. Vi var utomhus en del den våren också, runt Solna, Sundbyberg och Ursvik vill jag minnas. I Täby var vi också. Vi var ute och rörde på oss en hel del med andra ord, till skillnad mot idag. Under mitt sjuttonde levnadsår hade jag även min ryggskada, och första omgången med axeln. Mycket att tänka tillbaka på! Min brors tillvaro är, än så läng, inte lik den jag levde i för fem öre; ingen träning, och inga skador, inget uterännande och inga partyn.

BTW; fysiken har jag gett upp. Den får mig bara att må sämre igen. Jag känner mig otillräcklig, oduglig, dum och får riktiga ångestkänslor. Ett G kommer jag aldrig klara på provet, inte en chans, och då känns det dumt att lägga massor med tid på att plugga, faktiskt. Imorgon har jag MVG-laboration i kemi, den måste gå bra. Måste, måste, måste. Åh, jag vill bara ha sommarlov, slippa all press, ångest och panik över rasultat, prov, inlämningar och arbeten. Stunenten kommer bli det jobbigaste jag varit med om någonsin, jag kommer gråta konstant. Det gör jag så fort jag bara ser min mössa, och jag vet inte varför - jag har ingen aning faktiskt. Låt mig bara få slippa allt detta, jag vill vara fri, och vara med Ebba, hjärtat mitt.